och de trenne fruntimrens läppar, men det ljöd likväl ännu obehagligt i kejsarinnans öron. Subow och Markow stodo bakom henne.
— Armfelt har tillstält detta, hviskade Markow med diplomatisk fyndighet till Catharina.
— Han har glömt den aktning, tillade Subow, som han är skyldig majestätet.
Armfelt egde allt för mycken verldserfarenhet för att icke genast förstå, att den hämd, som han tagit på Orlow, ganska lätt skulle kunna vändas till en förolämpning emot kejsarinnan, då äfven hon infunnit sig, och han beslöt att hasta fram för att förekomma det; men det var redan för sent, och kejsarinnan mötte honom endast med en kall och tillbakavisande blick.
— Jag har något att tala vid er om, sade hon. Följ mig.
Subow och Markow logo inom sig. Orlow, som ganska väl märkte förändringen i kejsarinnans tankar, vågade knappast andas af glädje.
Kejsarinnan lemnade lusthuset. Armfelt följde, obekant med faran, men ännu ej utan hopp. Då han utträdde ur lusthuset, kände han en liten mjuk och fin hand smyga sig in i hans, och en oförmarkt handtrycknings elektriska gnista flög eldande genom hans ådror. Han såg sig om, och Branitskas ögon hvilade med dunkelt glödande eld på honom.
Under förutsättning, att läsaren med någon uppmärksamhet följt det föregående, behöfva vi knappast upplysa att Armfelt, då han begaf sig ifrån Menzikoff, Branitska och Protasow till Cazzioni, snart upptäckte, att denne ej hade sig brefvens innehåll bekant. I den öfvertygelse att brefskrifvaren alltid sjelf skulle infinna sig vid mötesplatsen, föll det honom då in att tillställa ett möte derstädes emellan Cazzioni och Danilowna, och han behöfde ej anlita mycken slughet för att lyckas deri. Han hastade derpå tillbaka till fruntimren och bad dem intaga det inre rummet i lusthuset, under löfte att skänka dem ett intressant uppträde. Vi hafva nyss sett, huru intressant det blef.
Fruktan för ett nederlag och glädje öfver en framgång hade
hastigt vexlat hos Orlow. I samma stund han befarade att se
kejsarinnans misshag rigtadt emot sig, vände sig intrycket i hennes själ till
hans fördel.
Kejsarinnan aflägsnade sig från lusthuset utan att se sig om. Hennes mer än vanligt hastiga gång vittnade om förtrytelse. Också hade hon erinrat sig de punkter, som Markow föredragit såsom vilkor för Armfelts qvardröjande vid ryska hofvet, och hon ämnade gerast förelägga honom dem.
Belåten öfver att hafva, som Orlow förmodade, störtat den sluge och fine svensken, förtröt det honom likväl att Willanow undgått honom.
— Jag har blifvit bedragen, tänkte han för sig sjelf, och om jag
