294
till viss del äfven kommit till ett resultat, så har det likväl skett på annat sätt, än jag beräknade det.
Kejsarinnans fortfarande tystnad meddelade sig äfven åt dem, som följde henne, och man framskred stillatigande.
— Hurra, kamrater! Jag har funnit det, hördes nu en röst på något afstånd, der en smal sidogång slingrade sig fram, jag har funnit det. Hurra, hurra!
Kejsarinnan lyssnade.
— Kom hit, ropade åter rösten, så skolen I sjelfva få se, att jag ej misstager mig!
— Hvem är det, som ropar der? sporde hon.
— Det är Araktschejew, ers majestät, svarade Subow; förmodligen har det lyckats honom att få reda på något fotspår i sanden, som passar in med hennes märke.
— Kom hit, kom hit! ljöd det åter.
— Han kallar på sina vänner, ers majestät.
Orlow behöfde icke längre leda kejsarinnans tankar, de gjorde sig sjelfva gällande. Hon var icke mindre intresserad af att öfverraska Willanow på bar gerning, än Orlow.
— Låtom oss gå dit, sade hon.
Kejsarinnan tog vägen tvärs öfver den gräsplan, som skilde gångstigarne åt, och var nästan framme på samma gång som de af Araktschejew tillkallade vännerna.
— Har det lyckats er att upptäcka något? frågade hon.
— Vi tro nästan det, ers majestät; men ers majestäts uppmuntran sporrade också vår ifver.
— Jag har ej glömt mitt löfte — låt se — passar mönstret in?
— Fullkomligt, ers majestät. Här på papperet har jag gjort ett särskildt märke för klacken och det slår precist in; och se här har jag ett spår, ers majestät, och här ett — och här ett — och här ett — de äro alldeles friska, ers majestät — nyss trampade, menar jag — se här vidare ett — till alla delar lika med mitt mönster — och här ett — och här ett — och här ett.
— De leda inåt parken.
— Troligen till grottan, ers majestät.
Kejsarinnan såg sig om, och hon mötte Orlows blick.
— Hvad säger du, sade hon, skola vi gå dit?
— Ers majestät eger att befalla.
— Gif mig din arm, Subow.
Men kejsarinnan rörde sig icke ännu ifrån stället; något tycktes sysselsätta hennes tankar. Hastigt böjde hon hufvudet tillbaka, och hennes blick stannade på Armfelt.
— Ni har nyss gifvit oss ett frispektakel, baron, det är i sin ordning, att jag nu äfven skänker er ett; men vi vilja denna gång vara säkra på hvad vi göra, tillade hon. Araktschejew, kringränn grottan på alla sidor — försigtigt — du förstår mig — på något afstånd.
