— Ingen mygga skall komma ur den, försäkrade Araktschejew. Kommen, kamrater, kommen!
Lyckliga af tillfället att under kejsarinnans egna ögon få verkställa en af henne personligen utdelad befallning, spredo sig de unga männen med en trialjörkedjas snabbhet åt sidorna.
— Låtom oss nu gå, yttrade kejsarinnan, och åtföljd af de personer, som spelat en mer eller mindre vigtig roll i föregående scener, skred hon långsamt framåt.
Då Worowitsch förklarades af Orlow för fri, hastade han med en
ung mans hängifvenhet och kärlek till friheten ifrigt ut ifrån ett ställe,
der han för första gången erfarit fångenskapens obehag. Obekant med
staden, ströfvade han omkring, utan att veta hvart vägen bar;
lyckligtvis vände han likväl sina steg åt Newafloden och passerade
således öfver Troitzkoy-bryggan samt befann sig snart framför
Vinterpalatset och Eremitaget, dessa kolosser till palats, som utgöra S:t
Petersburgs centrum.
Visserligen hade fångvaktmästaren, troligtvis på Orlows befallning, hviskat honom i örat hvar Döring bodde; men i glädjen öfver sin frihet hade han ej gifvit akt derpå, han tänkte endast på att komma ut — ut i det fria.
Hans belägenhet var emellertid icke afundsvärd. Saknande all kännedom om staden, och icke egande någon bekant, till hvilken han kunde vända sig, kände han snart, att en frihet på sådana vilkor icke är stort bättre än en fångenskap.
Gud är gud och Mahomet är hans profet, säger Ismaël. Gud är gud, säger också hvarje äfventyrare; men slumpen, tillägga de, är hans profet.
Händelsen förde honom ut på Isaksplatsen, detta vidsträckta torg, hvarifrån perspektivgatorna, grenande sig, utlöpa åt olika håll, för att liksom pulsådror befordra den lifgifvande, ständigt fram och tillbaka strömmande rörelsens gång.
Förvånad blickade han öfver den storartade tafla, som der öppnade sig; på ena sidan såg han en del af de ryska gardena under gevär, och då han upptäckte Suvarow bland de högre militärer, som syntes framför fronten, förmodade han, att man höll något slags revy; på de öfriga sidorna reste sig praktfulla palats, ibland hvilka Amiralitetet med förgylda, glänsande torn intager högsätet såsom en annan drottning, med den gyllene spiran lyft öfver hufvudet.
Men för Worowitsch var platsen icke dess mindre blott en vidsträckt öken, ty midt på denna scen, så full af rörelse, lif och prakt, stod han ensam, okänd och bekymrad. Hvarthän skulle han väl vända sig? Af allt, som omgaf honom, njöt han mest af den friska luft, som han inandades.
