296
Ett ögonblick beslöt han att anmäla sig hos Suvarow, ty oaktadt han allt för väl visste, att hjeltens svärd droppade af blod, hade han dock sett nog djupt in i det bistra och allvarliga ögat, för att vara öfvertygad om att ett menskligt och godt hjerta likväl klappade i bröstet. Men slumpen ville honom ännu bättre. Färdig att sätta sin afsigt i verket, måste han i hast vika åt sidan för en vagn, som i detsamma kom rullande öfver torget. I vagnen satt en ensam man, prydd med flere ordnar. Worowitschs hastiga rörelse för att undgå att blifva öfverkörd, än mera hans utseende och vårdslösa toilette, på hvilken han i glädjen öfver sin frihet icke ens tänkt, tilldrog honom den åkandes uppmärksamhet.
— Stanna! ropade denne äfven genast till kusken. Om jag ej misstager mig, fortfor han, vänd till Worowitsch, så är ni den unge man, som härom aftonen så dristigt uppträdde inför kejsarinnan.
Worowitsch erkände det.
— Er flykt eller ert försvinnande har ej gjort så litet uppseende. Döring har för er återkomst satt sitt hufvud i pant, och vill ni rädda det, min vän, så återvänd till honom.
— Jag önskar ingenting högre, men hvarthän skall jag då begifva mig; jag är obekant i detta Sodom?
Mannen i vagnen befalde derpå en betjent ledsaga Worowitsch, hvarefter kusken åter satte hästarne i rörelse.
— Hvem var den åkande? frågade Worowitsch, ännu följande den okände med en tacksam blick för det vänliga sätt, hvarpå han intresserade sig för honom.
— Det var baron Armfelt, svarade betjenten, som nu begaf sig till kejsarinnan.
Armfelt var, som läsaren torde erinra sig, närvarande vid Worowitschs uppträdande vid Petershof, och ynglingens bild hade intryckt sig i hans minne; af aktning eller af deltagande för honom, men framför allt af kärlek för Döring, hvilken genom ett ädelt, ehuru oförsigtigt löfte blottstält sig, gladde det Armfelt icke allenast att så der oförmodadt stöta på honom, utan begagnade han sig äfven af tillfället för att bedja honom vända tillbaka till vännen. Vi förbigå här Dörings och Worowitschs återseende, äfven det samtal, som uppstod dem emellan med anledning af den anonyma biljett, som läsaren har sig bekant, och inskränka oss till att nämna, det densamma föranledde det besök, som Döring gjorde i Tauriska palatset, hvarvid Willanow och han öfverenskommo om ett nytt möte, till hvilket Döring åtog sig att föra Worowitsch.
Men detta löfte var lättare att gifva än att verkställa, allra helst som de förutsägo, att en upptäckt innan Worowitsch och Willanow fått rådgöra med hvarandra. kunde vara ganska ofördelaktig, för att icke säga farlig.
Beslutsamhet och mod äro dock mägtiga nycklar till framgång, af hvilka de än må begagnas. De voro också de enda, som Döring och
