Worowitsch hade att gripa efter. Det gälde för mycket att de icke skulle våga något.
Klädda, liksom för att »gå till hofs», begåfvo de sig af.
Anlända till palatsets port, gingo de på, alldeles som hade det varit i sin ordning. Med en stolt, säker och beslutsam blick mötte och mätte de hela den skara af betjening, som vimlade vid ingången och i korridorerna, och det föll icke ens någon in att de icke kommo fullkomligt berättigade. Sedan de passerat vinterträdgården och kommit ut i sjelfva parken, togo de genast af ginaste vägen till grottan.
Då Willanow en stund senare anlände, sjönk hon i Worowitschs armar.
En glädjetår fuktade hennes öga, och Worowitsch andades ut, liksom tillfredsställelsen öfver återseendet lättat hans bröst från en börda, som länge hvilat der.
Döring ville aflägsna sig. Huru högt han än aktade den böjelse, som så innerligt syntes fästa Willanow och Worowitsch vid hvarandra, erfor han dock ett qval, som han icke förmådde bekämpa. Men Willanow märkte hans afsigt och fattade hans hand.
— Ni får icke gå, herr Döring, bad hon. Ni har inblickat i vår hemlighet, ni har sett min glädje och mina tårar, ni anar våra sorger och våra bekymmer, ni har troget och oegennyttigt deltagit för oss, ännu mera, utan er hade vi ej nu kunnat träffas, stanna derför qvar här; ni eger rättighet till vårt oinskränkta förtroende, ingen kan hafva det mera än ni, och ni skall äfven erhålla det — dröj — dröj —jag ber er derom, jag vill det.
Döring visste icke, hvad han borde göra. Han kände sig redan svartsjuk, och ingenting undervisar oss om höjden af vår kärlek så mycket som denna lidelse. Skulle han stanna och se Worowitschs lycka? Hedern bjöd honom att vika och äfven hjertat. Aldrig hade han känt sig hafva högre behof af att inandas frisk luft, än i denna stund.
— Jag måste härifrån, sade han, jag skall vaka öfver er — vaka …
Men Willanow fasthöll hans hand, och ehuru eller kanske just derför att den darrade deri, föreföll den honom nästan som en handboja, hvilken icke var så lätt att slita sig lös ifrån.
Worowitsch höll ännu sin arm lindad kring Willanows lif, men fattade med den andra handen också nu Döring.
— Blif qvar, bad äfven han. Ni har gjort allt för mycket för oss, för att kunna förråda oss. Om ni försmår att emottaga en fullständig redogörelse för mig och den hemlighet, som hittills omgifvit mig, så eger jag alltid rättighet att förklara mig, emedan jag endast derigenom sättes i tillfälle att öfvertyga er om att jag icke ledes af annat än fullt berättigade afsigter. Ni bör derföre veta …
Worowitsch hann icke längre.
Förskräckta sprungo i stället Willanow, Worowitsch och Döring ifrån hvarandra, liksom för en elektrisk stöt; men kejsarinnan Catharina
