stält sig för skämtet och löjet. Hon drog sig alltså försigtigt tillbaka, ehuruväl Armfelt derför icke helt och hållet föll i hennes goda omdöme, utan ännu bibehöll sig der.
Men gunstlingpartiet hade emellertid insett den fara, som hotade det, och det var tillräckligt för detsamma att ej längre förblifva en likgiltig åskådare, utan att med fast och stadig hand genast draga tyglarne åt sig.
Markow — som var en man med politisk slughet — framstälde den åsigt, hvilken tycktes stå i fullkomlig öfverensstämmelse med kejsarinnans intressen, att det icke passade sig rigtigt väl att Armfelt, öfver hvars hufvud Sveriges lag och regering brutit stafven, nu mera, sedan denna regering närmade sig den ryska politikens önskningar, behandlades och tillmötesgicks med samma välvilja som förut; men icke nog härmed, han framstälde äfven, och på ett ganska öfvertygande sätt, att huru mycket man än enskildt måste akta Armfelts egenskaper och personliga värde, vore det likväl hvarken klokt eller rätt att utsträcka denna välvilja så långt, att man derigenom komprometterade sig sjelf, och ännu mindre, att man förolämpade samma svenska styrelse, med hvilken man nu stod nära att ingå en vigtig förbindelse, en förolämpning, som man visserligen begick, i den händelse man lät en af denna styrelse lifdömd person uppehålla sig vid hofvet, just då dess högsta myndigheter ämnade aflägga ett besök der. Med en klar uppfattning af ämnet öfvertygade Markow kejsarinnan om nödvändigheten att uti ifrågavarande afseende visa hertigen-regenten, äfvensom den inflytelserike Reuterholm, all både berättigad och möjlig uppmärksamhet. Ifrån en politisk fråga förvandlade Markow saken till en vanlig, naturlig och enkel pligtfråga i det allmänna lifvet, stödjande sig på den takt, som i sådant fall betingar allt umgänge. Härigenom vann han också allt, hvad han ville. Först och främst aflägsnade han hvarje misstanke att partiafsigter förborgade sig derunder; för det andra måste kejsarinnan genom detta resonnement så mycket mera stadfästas i den öfvertygelsen, att gunstlingspartiet verkligen med allvar önskade föreningen med prinsessan, och för det tredje flyttade man tvisteämnet in på det gemensamma hofvets område, för hvars helgd hvarje regerande person alltid är intresserad och svag.
Stora anledningar till framgång förefunnos alltså; men Armfelt hade icke dess mindre en röst, som ändock talade för honom hos kejsarinnan. Visserligen medgaf hon utan alla invändningar att Markow hade rätt, men det smickrade likväl hennes fåfänga att vid det svenska hofvets besök i Petersburg hafva en pjes till hands, hvarmed hon, om det behöfdes, kunde schacka hertigen. Armfelt hade äfven väckt en fördelaktig känsla hos henne, och ehuru denna väl ej fått tid att rotfästa sig, ledde den såsom ett hemligt finger många af hennes tankar. Hon förblef alltså obeslutsam.
Markow öfvergaf likväl icke sin plan. För att gifva sina tankar en bestämd form och rigtning, författade han en skrift, hvari han
