Några motgångar mötte dem ej heller härvid. Under andra namn anlände de lyckligt till sin undangömda tillflyktsort, och försedda med fullmagter, naturligtvis utfärdade af fursten sjelf, instälde de sig såsom förvaltare af godset, utan att någon misstänkte deras inkognito.
Hoppet att snart få återse sina barn var den enda stråle af glädje, som löftesrikt lyste dem i deras tillbakadragna ensamhet. Men vecka följde på vecka, månad på månad, utan att de erhöllo någon underrättelse ifrån de älskade. Endast det ena ryktet efter det andra om de smärtsamma slag, som efter den ryska invasionen träffade fäderneslandet, uppskrämde dem. Men vännen, som lofvat tillskrifva dem, förblef tyst. Så förgick ett helt år. I sin oro skrefvo de visserligen till Warschau, men brefven förblefvo obesvarade. Grafven kunde ej vara dystrare, än deras sjelfvalda förvisning slutligen blef för dem. Det ena hoppet vek bort efter det andra. Ovissheten om de ungas öde kom med sin förtviflan, och deras hår grånade och deras krafter brötos. Ännu förgick ett halft år. Detta halfva år var långt som ett helt lif.
En afton stannade likväl en af Polens gamla krigare vid deras portar. Under samtal med flyktingen erhöllo de den underrättelsen, att deras son var död, och att deras dotter blifvit bortförd till Petersburg.
Willanow var nu mera deras lefnads enda aftonstjerna. Till henne flögo deras tankar, till henne vände sig deras sista kärlek. Med föräldratillgifvenhetens hela innerlighet förestälde de sig hennes lidanden vid det främmande hof, der hon nu tvingades att uppehålla sig nära nog såsom en fånge. Förbiseende af egen fara, ej betänkande möjligheten att blifva upptäckta, beslöto de efter många öfverläggningar till och ifrån, att under fortsatt förklädnad begifva sig till Ryssland.
Vid denna tid ankom äfven ett bref från den vän, på hvars skrifvelse de så länge väntat.
Inblandad i den politiska rörelsen, hade han hitintills varit af mångahanda orsaker förhindrad att uppfylla sitt löfte. Emellertid bekräftade han nu hvad man redan fått veta, nämligen att deras son var död och Willanow förd till Petersburg.
Brefvet innehöll äfven den underrättelsen, att Marfa, för att vara Willanow så nära som möjligt, begifvit sig efter henne, samt att hon, för att insvepa sig i en ogenomtränglig slöja, valt Strelnas ruiner till bostad, under det att hon i öfrigt spelade rollen af en vis qvinna, som uteslutande egnade sitt lif åt menskligheten, såväl genom att varnande bebåda stundande händelser, som äfvenledes genom att med några enkla medel söka bota allehanda sjukdomar och för öfrigt genom att gifva kloka råd och hvad mera med hennes ställning möjligtvis kunde förena sig.
Något vidare hade sig brefskrifvaren icke bekant.
Beslutet att begifva sig till Petersburg, för att om möjligt få återse Willanow, var redan fattadt, och den nu erhållna skrifvelsen påskyndade endast dess verkställande.
