62
det blef honom fullkomligt klart att ett förfärligt svek blifvit begånget af den förklädde sekreteraren. Att få reda på hvilka trupper, som legat inqvarterade i hans fars palats, var ingen svårighet. Kompaniernas journaler bevarade ännu till och med hvars och ens nummer och namn. Med ledning deraf uppsökte han flere af dem, och sedan de nu mera icke stodo under Orlows befäl, berättade de oförstäldt, att de af honom erhållit bestämd befallning att angripa furst Raszanowskys son och fängsla honom död eller lefvande. Den ena upplysningen ledde på sådant sätt till den andra, och slutligen stod Orlow fullkomligt afslöjad.
Worowitschs afsigt var blott en enda: den att genom bevisande skäl öfvertyga kejsarinnan Catharina och sitt eget fädernesland, att hans far icke gifvit anledning till Polens sista uppror, samt att sålunda upprätta hans namn och anseende och förskaffa honom rättigheten att vända tillbaka ifrån sin förvisningsort.
För att lyckas genomdrifva denna plan, måste han begifva sig till Petersburg och under hvad vilkor som helst förskaffa sig tillträde till kejsarinnan. Intetdera var emellertid lätt, men han var ung, och ungdomen öfverskattar gerna sina krafter.
Worowitsch hade — också han — erhållit underrättelse om Marfa och hennes vistelseort. Under hennes adress tillskref han nu sin syster och bebådade sin ankomst. Han hade uträknat det som bäst att sammanträffa under festligheten Peter-Paulsdagen vid Petersburg och i öfverensstämmelse dermed uppgjort sin plan. Det var korrespondensen härom, som äfven invecklade Willanow i den tvetydiga och oklara ställning, hvari hon råkade, icke allenast till sig sjelf, utan äfven till Orlow, hvars spioner fingo en viss hum om hemliga förehafvanden, hvilket återigen ingaf honom tanken att göra sig till herre öfver henne i och genom hennes eget tvetydiga handlingssätt.
Vi återkomma ännu en gång till Willanows besök vid Strelna.
Sedan återseendets första hjertliga glädje emellan Willanow och hennes föräldrar lagt sig, öfvergick man till förklaringar, hvarvid man framför allt stannade vid förhållandena för ögonblicket och hvad man borde göra, för att följa en gemensam uppfattning.
Willanow omtalade, hvad likväl redan Marfa äfven meddelat, att Worowitsch ännu lefde, samt berättade vidare, att han med en oerfaren ung mans oförsigtighet uppträdt inför kejsarinnan och i hela hofvets närvaro framburit anklagelser, som hon fruktade skulle kunna skada honom. Denna obetänksamhet ökade i sin mån icke obetydligt de gamles oro, och utan att man visste, huru han egentligen bort och borde handla, uppmanade man lifligt Willanow att bedja honom söka bevara sitt inkognito så länge som möjligt. För öfrigt fann man att han, sedan han en gång oförsigtigt gjort sig bemärkt och dermed liksom utmanat sitt öde, var beroende af händelsernas egen gång och nödvändigt måste följa dem, hvart det än bar.
För sin del ville fursten afvakta tiden, i hopp att någon lycklig
