64
Hon visste icke att de sjelfva ej önskade något högre än ett tillfälle att få tala vid kejsarinnan.
Då Willanow för Döring upptäckte orsaken till sitt handlingssätt, syntes ej mera hennes föräldrar till. Hon förstod att de genom Orlows försorg blifvit bortskaffade.
Oaktadt hon mer än en gång anhöll hos Orlow att få träffa dem, hade han likväl under nära tvänne månader afslagit denna begäran.
Willanow anade intet godt och sörjde öfver deras ställning, men vågade ej anförtro sig åt någon. Hennes bekymmer voro så mycket mera smärtsamma, som Döring uteblef ifrån hofvet, och Worowitsch liksom helt och hållet försvunnit.
Vi vilja nu se till, hvilket öde som träffade hennes föräldrar och abbén.
På samma bakväg, på hvilken de blifvit införda i Tauriska palatset, måste de äfven lemna det, hvarefter de i Orlows vagn fördes med ilande skyndsamhet till Rasumowska palatset, der alla tre blefvo inslutna i ett och samma fängelse.
Fängelset var trångt och mörkt, liknande en graf.
Tröstlösa öfver det slag, som träffat dem, osäkra, huruvida icke ännu svårare väntade dem, saknande all utsigt att frigöra sig ur sin fiendes våld, sökte sig hvar och en en plats, för att i tysthet begrunda sin belägenhet.
Flere timmar förgingo.
När omsider dörren öppnades, inträdde en fångknekt och tillsade fursten och furstinnan att följa sig, hvarvid likväl hvarken namn eller titlar begagnades, utan endast nummer.
Fursten var nr 1, furstinnan nr 2.
Föregångna af fångknekten, infördes de i en stor sal, der Orlow redan väntade dem.
Samtalet emellan Orlow och dem var ganska kort.
— Ni äro mina fångar, förklarade han dem, ni äro det i dubbelt måtto. Genom en befallning från kejsarinnan blefvo ni dömda för ert deltagande i senaste upproret inom Polen att afföras till Siberien, och kejsarinnan såväl som jag har hitintills trott, att befallningen äfven gått i verkställighet. Genom hvad medel I lyckats undgå förvisningen, hör ej hit; men I ären nu mina fångar, icke allenast derför att I en gång blifvit förvista, utan äfven derför att I det oaktadt befinnen er här. Det finnes likväl ett medel till er räddning, och det skall bero på er sjelfva att begagna er deraf. Mina vilkor äro följande. Er dotter, fröken Willanow, är vid hofvet, hon har i dag sjelfmant lofvat mig sin hand. Ni måste äfven gifva ert samtycke dertill.
Fursten och furstinnan Raszanowsky vågade knappast tro hvad de hörde.
— Ehuru det förefaller mig otroligt, svarade han, att min dotter frivilligt samtyckt till något sådant, älskar jag henne allt för mycket, för att motsätta mig något, som hon, i en för henne så vigtig angelägenhet, beslutar.
