praktfullaste blomma, en förtrollande, underbar oas, infattad i en storartad, lika vidsträckt som härlig ram, denna föreställning uppmuntrade hans sinne, vederqvickte hans själ, och han glömde det hårda läger, hvarpå han låg, det barbariska sätt, hvarpå han blifvit behandlad, den smärta, som han erfor i alla sina leder för hvarje sten, hvaremot vagnshjulen stötte.
Det enda, som grämde honom, var att han ej fått uträtta sitt uppdrag rörande testamentet, men han hoppades att i stället kunna göra det skriftligt.
Locket till den lår, hvari man instängt honom, var förfärdigadt af ett tätt spunnet jerngaller, hvarigenom han hade en förträfflig utsigt uppåt åt himmelen.
Abbén hade visserligen under sin långa kristliga vandel oftat talat om himmelen, men han hade aldrig haft tillfälle att betrakta den så noga som nu. Ställningen, hvari han befann sig, var dock ingenting mindre än behaglig, och det är mycket fråga om, huruvida den fromma själen icke långt hellre önskat sig en nyckel, som för honom öppnat den marterande låren, än någon af S:t Petri nycklar, med hvilka han kunnat öppna himmelens portar.
För att, så vidt det kunde vara möjligt, undersöka den trakt, hvarigenom färden gick, lyfte han upp sitt hufvud och reste sig upp på sina knän, men alla försök voro fåfänga. Någon skymt af jorden var ej möjlig att upptäcka. Endast himmelen, till hvilken han så ofta uppmanat menniskorna att uteslutande rigta sina tankar och vända sina blickar, spände sig hög och kall, blå och klar, med sin skrift af orubbliga stjernor, ut öfver honom. Var det måhända en straffande försyns mägtiga hämd, som på detta sätt ihärdigt framhöll för honom den evigt enahanda utsigten, till hvilken han så glödande uppmuntrat andra att vända hela sin håg, under det han emellanåt sjelf — han kunde ej förneka det — blickat åt andra håll.
Den fortfarande åsynen af himmelen ingaf honom melankoliska tankar. Än tyckte han, att himmelen liksom förföljde honom, än återigen att han, liggande i sin egen likkista, körd af en demon eller ond ande, flydde undan den, ehuru allt förgäfves. Ur den ena fantasien skjuter en annan sitt hufvud upp, ur den ena inbillningen blickar en ny inbillning fram med sitt ljusa eller mörka öga. Hos honom arbetade och verkade de uppskakade och förvirrade tankarne oroande äfven på hans yttre menniska. Värme och frost började aflösa hvarandra. Än svettades han, så att varma droppar lackade från hans tinningar, än spred sig en kyla genom hans lemmar, så att han nästan kände sig förstelnad. Mannen plågades redan af en feber, och feberfantasierna voro icke mildare än de föregående.
Utan allt uppehåll hade vagnen ilat framåt, dragen af starka och lifliga hästar; först efter flere timmars färd stannade den åter.
Fruktande gjorde sig abbén den frågan, om det nu var slut på alla hans lidanden, eller om förföljelsen ännu skulle fortfara.
