68
I detsamma hörde han personer närma sig, samt att man uppläste locket till låren.
Lycklig i det hopp att han nu skulle befrias, ämnade han med ett rördt hjertas innerlighet tacka Gud derför, då man kastade sig öfver honom, åter fastgjorde en bindel för hans ögon, upplyfte honom ur låren, befriade hans händer och fötter från banden och förde honom till en mörk fängelseskrubb, der man aftog bindeln ifrån hans ögon, hvarefter man lemnade honom och stängde dörren.
Abbéns förtviflan ökades, och vi skulle fåfängt söka att måla hans själslidanden. Nya frågor med nya qval trängde in på honom. Hvarje obesvarad fråga var ett nytt qval.
Uppskakad, som han var, af tusende furielikt gisslande bekymmer, började nu äfven hungern att tära honom. Under det han likväl trefvade med händerna omkring sig, träffade han på en hylla, der han fann några tallrikar eller koppar, innehållande den fångkost, som man ansett nödvändig för hans behof.
Med verklig girighet grep han derefter. Hvilken vällust — det var mat — lika mycket hurudan den var — det var ändock mat — och han åt med en aptit, som om han saknat föda under en hel vecka.
Trött och vanmägtig sjönk han derefter ned på sitt läger. Sömnen är den olyckliges vän, ty med den kommer drömmen, oftast följd af ingifvelser om sällhet. Abbén drömde sig i Italien, vandrande bland dess vindrufvokullar, njutande af dess varma solsken, under det han andades in doft från blommande accacier och oranger. Kunde han endast evigt hafva drömt, men ett hårdt öde hade lagt en ännu hårdare hand på honom.
Abbén hade alltid satt högt värde på en mjuk säng, ett godt bord, och rättigheten att få öfverlemna sig åt hvilan så länge han behagade. Beklagligtvis voro omständigheterna nu helt annorlunda, men icke dess mindre försköt han icke heller det mått, så litet det än var, som äfven nu beviljades honom och han sof derför så länge som möjligt, sof ända till det ögonblick, då en fångknekt åter väckte honom, band för hans ögon, förde honom ut på en gård, hof honom upp i låren, band händer och fötter, slog locket i lås, och hästarne åter bortförde honom.
Hvilken djup suck höjde icke hans bröst; en djupare hade aldrig stigit derur.
Man hade denna gång försett packlåren med halm, och han var förtjust deröfver, emedan vagnens skakningar ej söndertröskade hans lemmar till samma grad som natten förut.
Ehuru han hvilade på ryggen, kunde man likväl säga att det icke var han, som blickade upp på himmelen, utan snarare himmelen, som med sina tusentals ögon strängt och allvarligt såg ned på honom. Han försökte att blunda; men alltjemt var det någonting, som nästan tvingade honom att uppslå ögonlocken, liksom hade han varit dömd att sjelf se, huru han ofvanifrån betraktades af en högre magt. Abbén
