var en from, ehuru ganska vanlig menniska, som, om han äfven ej gjort något särdeles godt i verlden, likväl ej visste sig hafva begått något verkligt ondt. Belägenheten var emellertid af den egna beskaffenhet, att den beskedlige mannen verkligen började bekymra sig öfver sitt föregående lif. Nu, såväl som den senaste natten, jagade den ena fantasien efter den andra genom hans själ. Samvetet började nu äfven att få sitt finger med i dess fria, fantastiska spel. Det föreföll honom, såsom om himmelen betraktat honom med förebråelse, och han genomgick sitt lif, undersökte det med den största noggrannhet, och upptäckte nu skuggsidor, som han aldrig förut kommit att tänka på.
Sålunda började han förebrå sig den vällustiga beqvämlighet, som han njutit under sitt föregående lyckligare lif; han erkände att han derigenom försummat mycket, som han kunnat göra för sina medmenniskors bästa, och han föresatte sig, att han, ifall han återigen en gång sjelf blef herre öfver sina handlingar, skulle lägga stränga band på sin natur, men med desto mera allvar och ihärdighet arbeta i herrans vingård till slägtets fromma och nytta.
Men under det abbén det ena ögonblicket fattade sådana vackra beslut i den himmels åsyn, som öfverallt utbredde sig öfver honom, vaknade likväl nästa ögonblick en så oemotståndlig åtrå hos honom att få se åtminstone någon enda fläck af den jord, hvarpå han vistades, att han, i sanning, hemföll under inflytandet af ett verkligt raseri; men förgäfves sökte han att sönderslita sina bojor, förgäfves bemödade han sig att sönderspränga låren, förgäfves använde han alla sina krafter för att befria sig ur sitt fängelse.
Ånyo jagade tusentals nya tankar genom hans sinne, den ena besynnerligare än den andra, allesamman snabbt och hastigt aflösande hvarandra.
Dessa tankar gälde icke mera orsaken till hans fängslande, och hvarthän man skulle föra honom. Förtviflan är en giftblandare för hvarje from menniskas själ, och förtviflan droppade nu äfven sitt gift i den eljest så medgörlige och foglige abbéns sinne.
Vi vilja icke här framställa den tröstlösa lefnadsfilosofi, förtviflans vanskapliga, men egna skötebarn, inom hvars kretsgång hans själ härunder rörde sig. Otvifvelaktigt hade han emellertid inkommit på ett område, vid hvars sodoms-äpplen den gode mannen ej var van, och ångern följde snart i de bittra tankarnes spår, bemödande sig att sopa igen dem.
En tår rullade härvid ned ur hans ögon och banade sig väg utför hans kind. Suckande erkände han sin vanmagt och sin svaghet, bedjande anropade han ånyo gud om hjelp och barmhertighet; ödmjukande sig inför försynen, förskräcktes han icke längre för den stränghet, hvarmed han hitintills tyckt att himmelen med sina tallösa stjernor blickat ned på honom, tvärtom föreföll det honom nu så tillfredsställande och lugnande, att himmelen öfver allt utbredde sig eller liksom följde honom, hvarthän den okända furie, som bemägtigat sig tömmarne till