den dock en halfdager, och till sin häpnad igenkände han snart i grannarne — fursten och furstinnan Raszanowski.
Icke troende sina egna ögon, uppsteg han och fattade lampan för att öfvertyga sig, om han såg rätt eller icke. Han hade gjort det. Men huru annorlunda voro icke äfven de nu emot förut! Modfälda och likgiltiga blickade äfven de stirrande och förvirrade omkring sig. Ögonen voro matta och drogo sig skygga tillbaka för lampskenet, hvilket tycktes plåga dem. Ansigtena voro bleka, affallna, insjunkna, och deras hufvuden sänkte sig nedåt, liksom sågo de endast efter, om ej grafven skulle öppna sig vid deras fötter.
Så snart abbén hemtat sig från den sorg, som han erfor vid deras åsyn, tilltalade han dem med ömhet, och förskräckta af ljudet, vaknade de liksom upp ur en nattslummer.
Deras belägenhet var i högsta grad upprörande, och abbéns vänligt menniskoälskande hjerta visade dem ett deltagande, som småningom verkade såsom ett välgörande läkemedel, lifvande och stärkande.
Ömsesidigt förtrodde man hvarandra nu hvad som passerat, och då man så oförmodadt, efter en åtta nätters lång resa, sammanträffade med hvarandra här, var det icke svårt att förstå, det också samma öde drabbat dem alla tre.
Det gamla fursteparet hade likväl fått åka tillsammans i en och samma lår samt blifvit — i jemförelse med abbén —behandlade med mera mildhet.
Hvad de tänkt, hvad de erfarit, hvad de känt under sin plågsamma, långa färd, derom yttrade de intet ord, emedan det öfversteg deras förmåga att rigtigt skildra det.
— Men hvarthän ämnar man väl föra oss? anmärkte abbén. I Italien göra vi oss ej något klart begrepp om Ryssland, och jag känner ganska litet af dess lagar och bruk. Med blygd måste jag till och med erkänna att dess geografi icke ens är mig rigtigt bekant.
Fursten såg förvånad upp.
— Ni anar således icke en gång, sade han, hvarthän vi föras?
— Vid himmelen, nej! Jag begriper det icke. För man oss icke öfver gränsen? Jag har hoppats det.
— Man för oss till Siberien, herr abbé, eller till bergverken.
— Eviga försyn, är det väl möjligt? Men hvad hafva vi då gjort? Jag vet åtminstone med mig intet ondt.
Furstens hufvud sjönk ned, och han lemnade frågan obesvarad.
— Till Siberien, mumlade abbén, till Siberien! O, min gud, det är förfärligt, det är afskyvärdt, det är ett oerhördt våld, det är …
— Det kan blott inträffa i Ryssland, herr abbé, tillade fursten; och jag beklagar att händelserna fört er i beröring med oss, emedan det är ganska troligt, att det är vi, som äro orsaken till er olycka. Låtom oss likväl icke klaga, herr abbé; vår klagan hjelper oss icke, låtom oss i stället begagna detta ögonblick på ett värdigare sätt.
— Hvad menar ni, till hvad?
