72
— Till att gemensamt bedja. Läs en bön, herr abbé. Vi vilja falla på knä och sammanknäppa våra händer.
De gamle gjorde det, och abbéns röst ljöd högtidlig och allvarlig i salen. Ehuru dystert än ögonblicket var, egde det en anslående och högtidlig karaktär.
— Den allsmägtiga försynen, herr abbé, yttrade fursten, så snart bönen var slutad, har inga bättre apostlar på jorden, än den pröfvande olyckan och motgången. Om ingen annan röst väcker, oss till besinning af vår menskliga naturs svaghet, så sänder herren oss dem, och våra tankar öppna sig, våra själar höja sig, våra hjertan vakna. Under de senare åren har olyckan följt mig såsom min skugga, men den har icke lärt mig att hata och att förakta, utan att älska och bedja, och derigenom har sjelfva olyckan för mig förlorat sin värsta bitterhet. Motgången är en läromästare, och ehuru den kommer med gisseln i sin hand, flöda dock visdom och goda läror ifrån dess läppar. Jag böjer mig för den, såsom för ett helgon.
Abbén lyssnade med aktning till den gamles ord, men hans tankar vände sig icke dess mindre åt det verldsliga, och för en man i sina bästa år egnade sig äfven deras belägenhet att återföra honom dertill.
— Edra sant kristliga yttranden, min furste, svarade honom abbén, bevisa att ert hjerta och er själ lifvas af en lika djup och sann, som innerlig religiös tro; men låtom oss likväl återkomma till våra närvarande bekymmer. Hvar tror ni nu att vi befinna oss?
— Hvar vi befinna oss, frågar ni. Jag skall med temlig noggrannhet kunna säga det. Otvifvelaktigt går vår väg öfver Moskau. Emellan Petersburg och Moskau vill jag minnas att det är 728 werst, och man tillryggalägger gemenligen denna väg på omkring 70 à 80 timmar. Jag har observerat, att vi icke någon enda gång lemnat fångrummen, förrän det varit mörkt, och att man åter instängt oss i dem innan dagningen. Således kan jag antaga, att vi hvarje natt rest omkring 5 timmars väg hvilket efter 8 nätter gör 40, högst 42 timmar. Misstager jag mig ej häri, så hafva vi hunnit omkring eller något mera än halfva, kanske två tredjedelar af vägen till Moskau. Alltså måste vi vara vid Waldai eller vid Jedrowa, på sin allra högsta höjd vid Chotilowo, och vi skulle då hafva rest circa 404 werst.
— Och skulle således ännu hafva allra minst 325 werst qvar till Moskau.
Fursten talade om saken på ett så uttröttadt och likgiltigt sätt, som hade ödets jernhårda hand redan qväft hans sjelfkänsla. Så var dock ej förhållandet. Men hans själ böjde sig under omständigheterna, och för intet pris i verlden ville han visa en oro, som skulle ännu mera ha upprört hans deltagande makas bekymmer. För abbén deremot var det icke så lätt att undertrycka sina tankar, allra helst som han efter åtta dagar först nu fått tillfälle till ett samtal, till den tröstefulla glädjen att höra sig sjelf tala och en annan, som ingick i hans tankar, och besvarade hans frågor.
