78
ning. Hennes eljest ganska fylliga gestalt hade sjunkit tillhopa och liknade nu ett skelett, som flämtande uppehöll ett lif, färdigt att med hvarje andedrag fly ifrån henne.
Fursten greps djupt af hennes anblick, och alla tankar på resans fortsättande samt ett manligt fasthållande vid hans första föresats försvunno.
— Välan då, förklarade han. Gör med mig hvad I viljen.
— Ni ingår på grefve Orlows vilkor?
— Jag ingår på hvad som helst.
— Men icke jag, fortfor abbén, jag vill äfven göra mina vilkor. Jag fordrar, att vi här få hvila upp oss, att man ger oss nödvändig läkarevård, samt att återresan företages först sedan vi äro fullkomligt återstälda, och att den då sättes i verket på ett mildare sätt än det, hvarpå vi hitintills blifvit behandlade.
Tjenstemannen tillkännagaf att han skulle framställa deras fordringar hos platsens befälhafvare, samt snart vara tillbaka.
Under afvaktan derpå vexlades intet ord emellan fångarne. Den hårdhet, hvarmed man under tvenne månader behandlat dem, hade beröfvat dem all den själens spänstighet, hvarförutan ingen sjelfständig känsla utvecklar sig.
När tjenstemannen återkom, tillkännagaf han att deras återfärd skulle blifva så lindrig, att de skulle känna sig tillfredsstälda.
— Vi hafva beräknat, anmärkte abbén, att vi nu befinna oss omkring 3000 werst ifrån Petersburg. Hvad säger ni derom, min herre? Vill ni upplysa oss om det verkliga förhållandet?
Ett tvetydigt, allt för eget och besynnerligt löje krökte den tilltalades läppar.
— Jag eger ej rättighet, svarade han, att säga någonting. Men I skolen snart få se, huru långt I ären ifrån Petersburg. Dröjen endast här ett ögonblick.
Afvaktande hvad vidare skulle ske, förblefvo de tysta och slutna inom sig. Ljudet af ett samtal ifrån det närmaste inre rummet nådde dem i detsamma, och, utan att beräkna det, hörde de ett och annat enstaka ord. Huru underbart! I den ena rösten tyckte de sig igenkänna Willanows stämma. Kunde det verkligen vara möjligt, att hon befann sig så nära dem? Visserligen fans ingen sannolikhet derför och likväl hvilken förvånande likhet! Det var samma klangfulla, rena ton, samma välljud, samma bestämdhet och innerlighet. Men de voro ju nu omkring 3000 werst ifrån Petersburg, vid hvars hof hon vistades. Utan att hafva fallit i onåd och blifvit dömd till deportation, var det ju icke tänkbart att hon kunde finnas der. Men skulle äfven hon måhända ha blifvit förvisad till Siberien? För föräldrahjertat fans det någonting glädjande i hoppet att återse henne, och kanske att få lefva tillsammans med henne, ehuru de likväl fasade för det öde, som i sådan händelse var ämnadt den unga flickan. Lyssnande till ljudet, vände de sig emot dörren. Det var en mor och en far, som lyssnade.
