mål emellan er dotter och mig, hvartill kejsarinnan redan gifvit sitt samtycke.
De gamle vexlade en frågande blick med Willanow.
— Den andra punkten, fortsatte Orlow, innehåller, det jag såsom sekreterare hos er rättfärdigade allt, hvad man kunde fordra af en man med ära.
Furstens panna mörknade, men det var icke mera ett åskmoln, som gömde en blixt af mod och manlig kraft, ty dessa voro redan brutna, utan endast ett öfvergående, försvinnande lätt strömoln.
— Den tredje punkten angår edra egendomar i Polen. Ni vet att kejsarinnan indragit dem till staten; men jag anser det ej omöjligt att återvinna dem, allra helst under öfverflyttning på en ryss. Ni måste bevilja denna transport på mig.
Fursten rätade upp sig.
— Jemte mitt namn, min rang, min familjs ära — aldrig — aldrig!
— Lugna er, min furste! Under er lefnad skall ingen beröfva er någondera delen; men för framtiden — ni eger ingen son. Erinra er för öfrigt, att man aldrig bör säga aldrig. När ni förra gången stod här, sade ni äfven: aldrig. Mannen, liksom qvinnan — och han kastade vid detta ord en sidoblick på Willanow — beror af omständigheterna. Om en inbillad resa till Siberien redan kostat er ganska mycket, betänk, huru mycket besvärligare en verklig skulle blifva. Ni besinnar er.
Furstens mod hade med en blick på hans maka, i hvars ansigte ångest och förtviflan lästes, åter sjunkit.
— Ni skrifver under?
Fursten fattade den penna, som Orlow räckte honom.
— Herr grefve, inföll likväl abbén nu, jag nödgas att protestera emot detta våld, emedan en testamentarisk disposition …
— Alldeles, herr abbé, afbröt Orlow honom; och det är just detta testamente, som ni måste aflemna till mig, så vida ni icke har lust att göra en ännu längre lustfärd inom den för sådana turer tillräckligt vidsträckta monarkien.
Orlows yttrande kom abbéns hår att resa sig, och han vek förskräckt tillbaka.
— Hvar är dokumentet, abbé? sporde Orlow, som märkte det intryck han gjort.
— Testamentet är deponeradt hos Marfa?
— Marfa, vid Strelna?
— Ja, herr grefve.
— Godt. Jag skall låta hemta det der. Nåväl, min furste, har ni besinnat er ännu? Ni skrifver under? Var god och tag plats. Jag ser att er hand darrar.
Fursten sjönk ned vid skrifbordet.
Willanow hade stillatigande åhört samtalet och dervid haft tillfälle att ännu närmare betrakta de gamle. Hon begrep så väl, att Orlow
