— Den sitter i låset.
— Ryttmästare, tillsade Suvarow en af de officerare, som åtföljt honom, drag ut lådan n:r två.
Befallningen verkstäldes, och officeren upptog en bundt papper, utgörande allegaterna till abbéns testamentariska disposition.
Så snart abbén fick ögonen på dem, skyndade han fram.
— Dessa papper äro mina, utropade han.
Hade Orlow vågat att göra motstånd, skulle han icke underlåtit det. Vred och förvirrad, kastade han en dyster blick omkring sig.
— Skulle dessa handlingar vara edra? sporde Suvarow, vänd till abbén.
Sedan abbén utredt, huru saken förhöll sig, tillkännagaf Suvarow att han skulle följa honom. Abbén ångrade nu sitt förhastande, men det var redan för sent.
Generalen hade visserligen genast vid sitt inträde märkt Willanows närvaro; men han visste att hon var förlofvad med Orlow, och hade för öfrigt ingenting att göra dermed. Hans uppmärksamhet fäste sig deremot vid de tvenne gamla, hvilka rädda syntes draga sig tillbaka för honom.
— Furst Raszanowsky! utropade han på en gång. Vid alla helgon, ni här? Huru skall jag förklara det?
Orlow hade förglömt furstens närvaro af häpnad och förskräckelse öfver generalens uppträdande och kejsarinnans kännedom om papperen i hans byrå.
Sedan fursten såg sig upptäckt, trädde denne genast öppet emot Suvarow.
— Herr general, yttrade han; ni misstager er ej; — det är jag.
— Ni dömdes till deportation.
Orlow var ursinnig; men i Suvarows närvaro, allra helst då han kommit i ett uppdrag från kejsarinnan, hvars följder och afsigt han ej kunde beräkna, qväfde han sitt raseri.
Suvarows blick for ännu en gång öfver scenen, lika skarp och hastig som en ljungeld, hvilken framlyser öfver ett mörkt nattstycke.
— Ni måste följa mig, min furste, sade han.
Blodet rusade vid detta yttrande åt Orlows panna. Han förmådde icke längre blifva en tyst åhörare. Våldet, som han sjelf så ofta begagnat, vände sig nu emot honom, och det retade honom till motstånd.
— Här befaller icke ni, herr general, talade han, utan jag. Dessa äro mina fångar.
Suvarow log.
— Lugna er, grefve, svarade han. Krigaren befaller alltid öfver polisbetjenten. Hvarhelst ni än hör talas om denna sabel — och han pekade på svärdfästet — hitintills har den alltid vetat ansvara för hvad jag gjort.
— Ni misstager er likväl denna gång, herr general. Jag vill öfvertyga er, att det är jag, som befaller här.
