142
Gustaf fattade Alexandras hand och lade dem emellan sina. Bådas bröst höjde sig. Känslor, som de aldrig förr erfarit, värmde dem.
— I älsken hvarandra, fortfor kejsarinnan. Innan kort skolen I offentligt förlofvas. Enskildt vill jag göra det nu. Jag älskar Alexandra, såsom vore hon min egen dotter; Gustaf, låt mig äfven få älska er, såsom vore ni min son. Må himmelen göra er lyckliga, det skall glädja mig, och äfven göra mig lycklig så der infrien nu ert vad.
Alexandra och Gustaf sjönko till hvarandras bröst, och för ingen Calamatà i verlden hade Gustaf velat bortbyta den kyss, som han tryckte på den rodnande flickans läppar.
ÅTTONDE KAPITLET.
Tornérspelet.
Då vi lemnade Sarskoje-Selo, detta praktfulla lustslott, om hvilket prins Henrik af Preussen yttrade, att det endast saknade — »ett etui, för att bevara det i», gå vi förbi några dagar och begifva oss direkte till Gatschina, dit storfursten Paul inbjudit kejsarinnan och Gustaf IV Adolf.
Gatschina har en vacker belägenhet vid Ischora. Utan att kunna täfla med något af de öfriga kejserliga lustslotten, har det ett ganska storartadt utseende. Först 1796 blef platsen af Paul upphöjd till rang och värdighet af stad.
Storfursten hade inbjudit sina gäster att öfvervara ett tornérspel, sådant som man någon gång i medlet eller slutet af förra århundradet brukade uppföra vid ett eller annat hof.
För att likväl gifva tillfället en ännu utmärktare betydelse för den svenske konungen, var det öfverenskommet att han skulle intagas i Maltheser-orden.
Man känner huru Johanniter- eller Hospital-bröderna fördrefvos från land till land, från ö till ö. Förjagade från Palæstina, uppslogo de sina bopålar på Cypern, från Cypern begåfvo de sig till Rhodus, från Rhodus gingo de till Candia, derefter till Venedig, Rom, Nizza och Syracusa, tills de slutligen erhöllo ön Malta och antogo namnet Malteser-Riddare, men derifrån förjagade dem slutligen Napoleon, då de slogo sig ned i Catanea på Sicilien, ehuru de på påfvens befallning snart äfven måste begifva sig derifrån till Ferrara.
De sista matta strålarne af den sol, som så härligt glänst öfver korstågens bragdrika och lysande tidehvarf, slocknade på sådant sätt i flygtiga dimmor och skuggor.
Men äfven till det nordliga Europa skulle en matt stråle ännu falla.
