Sida:Fursten 1888.djvu/467

143

Den svenska ön Gotland blef ordens sista hopp.

Storfursten Paul hade blifvit intagen i Malteserorden och blef en ifrig vän och beskyddare af detta på sin dödsbädd redan liggande förbund. I stöd af öfverenskommelse med ordens dåvarande stormästare, baron v. Hompesch, intog Paul hans plats. Politiska intressen, likstämmiga grundsatser och de planer, man redan började uppgöra för framtiden, utgjorde naturliga skäl för Gustaf Adolfs inträdande i denna orden. Man lät tillfället ej heller gå sig ur händerna^[1].

Så snart kejsarinnan anlände till Gatschina, förklarade hon, att hon ej emottog några uppvaktningar, emedan hon var trött efter re-

↑ För dem, som önska få närmare kännedom om detta ämne, meddela vi efterföljande not, lånad ur Gotlands Läns tidning.
»Pauls tillgifvenhet för orden var grundad på hans allmänna tillgifvenhet för adeln. Man hade nämligen inbillat honom, att all den franska adel, som under revolutionen flyktat ifrån Frankrike, var ett offer för sin kärlek till monarken, liksom den varit ett stöd för monarkien. Härifrån härledde sig icke allenast den frikostighet, hvarmed han understödde så många af dessa olyckliga; han trodde äfven att all adel skulle vara en naturlig och afsvuren fiende till de grundsatser af frihet och jemlikhet, som oupphörligt predikades af revolutionens talare och förskräckte en stor del af Europas regenter; han trodde att den följaktligen af egen drift önskade att utrota detta system. Och emedan Malteser-orden, enligt sina stadgar, endast bör bestå af adelsmän, ehuru af alla nationer, ansåg han denna orden som en föreningspunkt för allt, hvad adel hette. Gustaf Adolf, som i tänkesätt ganska mycket öfverensstämde med kejsar Paul, och under sitt vistande i Petersburg blifvit upptagen i ordens högre grader, fick efter Pauls död det infallet att förflytta riddarne till Östersjön och lemna dem Gotland till hufvudsäte. Kanske hade han en hemlig plan att framdeles upplyfta sig till Stormästare, och han borde så mycket mindre frukta att deruti finna någon motsägelse af ryska hofvet, som kejsar Alexander endast förklarat sig för ordens beskyddare. Det gjorde icke heller något hinder i planen, att Malteserriddarne enligt sin ed borde föra ett evigt krig mot de otrogna, hvarmed de senare åren endast kunde förstås de afrikanska sjöröfvarestaterna, emedan Paul stiftat fred mellan orden och dess äldsta afsvurna fiender, turkarna. Underhandlingar om denna flyttning företogos, och konungen skickade en i svensk tjenst varande engelsman, vid namn Matthews, till Catanea på Sicilien, der egentliga hufvudsätet var. Efter denna beskickning började riddarne att närmare öfverväga förslaget, och ehuru de fruktade att frysa så högt upp i norden, sedan de varit vanda vid Europas varmaste klimat, voro likväl de fördelar, som lofvades dem, allt för betydliga att försaka, i synnerhet då det icke tycktes vara omöjligt att de förr eller senare genom franska vapen kunde blifva jagade från Sicilien. Deras minister vid ryska hofvet fick derför befallning att framställa förslaget för kejsaren, utan hvars bifall de ingenting kunde företaga, och derefter att fortsätta underhandlingarna genom svenske ambassadören.»
»På det sätt riddarne togo saken, tycktes de anse Gotlands afträdande såsom en verklig tjenst för Sverige, hvilken mångfaldigt skulle ersättas genom det beskydd de ville förskaffa svenska handeln; men då riddarne under deras mest blomstrande period, från en i sjelfva Medelhafvet belägen ö, icke kunnat hämma sjöröfveriet, så är det icke troligt att de skulle uträttat några storverk, sedan de flyttat till norden. Deremot var det mer fruktansvärdt att deras beskydd skulle ådraga Sverige ett evigt krig med de s. k. Barbaresk-Staterna, och således göra handeln på Medelhafvet underkastad beständiga faror. Svenska statsverkets förlust genom Gotlands afträdande var icke just heller ersatt genom den äran att se en »namnkunnig» orden bofast inom Sveriges område. De vigtigare händelser, som kommo att sysselsätta konungen af Sverige, gjorde emellertid ett afbrott i underhandlingarna, och missämjan med ryska hofvet hindrade dem alldeles ifrån att fortsättas.»

[1] För dem, som önska få närmare kännedom om detta ämne, meddela vi efterföljande not, lånad ur Gotlands Läns tidning.
»Pauls tillgifvenhet för orden var grundad på hans allmänna tillgifvenhet för adeln. Man hade nämligen inbillat honom, att all den franska adel, som under revolutionen flyktat ifrån Frankrike, var ett offer för sin kärlek till monarken, liksom den varit ett stöd för monarkien. Härifrån härledde sig icke allenast den frikostighet, hvarmed han understödde så många af dessa olyckliga; han trodde äfven att all adel skulle vara en naturlig och afsvuren fiende till de grundsatser af frihet och jemlikhet, som oupphörligt predikades af revolutionens talare och förskräckte en stor del af Europas regenter; han trodde att den följaktligen af egen drift önskade att utrota detta system. Och emedan Malteser-orden, enligt sina stadgar, endast bör bestå af adelsmän, ehuru af alla nationer, ansåg han denna orden som en föreningspunkt för allt, hvad adel hette. Gustaf Adolf, som i tänkesätt ganska mycket öfverensstämde med kejsar Paul, och under sitt vistande i Petersburg blifvit upptagen i ordens högre grader, fick efter Pauls död det infallet att förflytta riddarne till Östersjön och lemna dem Gotland till hufvudsäte. Kanske hade han en hemlig plan att framdeles upplyfta sig till Stormästare, och han borde så mycket mindre frukta att deruti finna någon motsägelse af ryska hofvet, som kejsar Alexander endast förklarat sig för ordens beskyddare. Det gjorde icke heller något hinder i planen, att Malteserriddarne enligt sin ed borde föra ett evigt krig mot de otrogna, hvarmed de senare åren endast kunde förstås de afrikanska sjöröfvarestaterna, emedan Paul stiftat fred mellan orden och dess äldsta afsvurna fiender, turkarna. Underhandlingar om denna flyttning företogos, och konungen skickade en i svensk tjenst varande engelsman, vid namn Matthews, till Catanea på Sicilien, der egentliga hufvudsätet var. Efter denna beskickning började riddarne att närmare öfverväga förslaget, och ehuru de fruktade att frysa så högt upp i norden, sedan de varit vanda vid Europas varmaste klimat, voro likväl de fördelar, som lofvades dem, allt för betydliga att försaka, i synnerhet då det icke tycktes vara omöjligt att de förr eller senare genom franska vapen kunde blifva jagade från Sicilien. Deras minister vid ryska hofvet fick derför befallning att framställa förslaget för kejsaren, utan hvars bifall de ingenting kunde företaga, och derefter att fortsätta underhandlingarna genom svenske ambassadören.»
»På det sätt riddarne togo saken, tycktes de anse Gotlands afträdande såsom en verklig tjenst för Sverige, hvilken mångfaldigt skulle ersättas genom det beskydd de ville förskaffa svenska handeln; men då riddarne under deras mest blomstrande period, från en i sjelfva Medelhafvet belägen ö, icke kunnat hämma sjöröfveriet, så är det icke troligt att de skulle uträttat några storverk, sedan de flyttat till norden. Deremot var det mer fruktansvärdt att deras beskydd skulle ådraga Sverige ett evigt krig med de s. k. Barbaresk-Staterna, och således göra handeln på Medelhafvet underkastad beständiga faror. Svenska statsverkets förlust genom Gotlands afträdande var icke just heller ersatt genom den äran att se en »namnkunnig» orden bofast inom Sveriges område. De vigtigare händelser, som kommo att sysselsätta konungen af Sverige, gjorde emellertid ett afbrott i underhandlingarna, och missämjan med ryska hofvet hindrade dem alldeles ifrån att fortsättas.»

[1]