144
san. Hon begaf sig i stället till sina rum. Verkliga förhållandet var, att hon var sjuk, ehuru hon ej ville att det skulle blifva bekant.
Natten gick och dagen för tornérspelet kom. Naturen stod dyster och mörk. Mörka moln tågade öfver himmelen. Parker och lunder grupperade icke egna skuggor omkring sig; en enda stor slagskugga hvilade öfver hela trakten.
Ensamt kejsarinnans besök på Gatschina skulle hafva föranledt ortens befolkning att i tallösa skaror infinna sig der; men desto hellre inträffade detta nu, då hon åtföljdes af den svenske konungen. Något hvar ville se honom, han, som kommit öfver hafvet för att i Ryssland vinna en brud. Tornérspelet, om hvilket man lika länge talat, som man ordnat sig dertill, retade naturligtvis äfven nyfikenheten.
Kejsarinnan hade lofvat att på förmiddagen gifva audiens åt kårer och korporationer, eller åt alla, som önskade uppvakta henne; men ingen erhöll det.
Slottets salar voro öfverfulla, dels af hofvets egna medlemmar, dels af uppvaktande och besökande; men huru få voro icke dessa skaror, i jemförelse med de oöfverskådliga massor af folk, som vimlade på borggården, i parken och kring den stora arena, som för tillfället var uppbygd för de tornerandes räkning.
Ju större folkmassor, som äro samlade på ett ställe, desto större är det allmänna intresset.
Konungen och storfursten hade visat sig på en altan, och folket mottog dem med stormande hurrarop.
Men kejsarinnan syntes icke till: hvar var kejsarinnan? Alla frågade, ingen svarade.
Låtom oss inträda i kejsarinnans yttre rum.
»Catharinas ädelmod, glansen af hennes regering, prakten af hennes hof, hennes inrättningar, monumenter, krig», yttrar sig en historieskrifvare, »äro för Ryssland hvad Ludvig XIV:s tidehvarf var för Europa; men Catharina var personligen mera stor än Ludvig. Fransmännen gjorde Ludvigs ära, och Catharina gjorde ryssarnes: hon hade ej den fördelen att regera öfver ett redan utbildadt folk och att omgifvas af store män. Hon hade väl några illsluga diplomater och lyckliga generaler; men, om man undantager Romanzow, Panien och Potemkin, egde hon ingen man af snille.»
»Kejsarinnan njöt af alla slags nöjen, utan att derför försumma något, som hörde till regeringsärendena. Ifrån konseljen begaf hon sig ofta till en bal eller till ett spektakel, och ifrån den vigtigaste session i senaten till glada tidsfördrif. Hon gaf audiens åt främmande ministrar, utan att behöfva flere tillredelser, än då hon mottog någon af sitt hof, och hon dikterade en ukas med samma lätthet som en kärleksbiljett. Angelägen om all slags ära, förstod hon att tvinga sig för att vinna den.»
