Få fruntimmer hafva egt större förmåga än hon att förtjusa alla, som nalkades henne. Det majestätiska behaget i hennes väsende, ej mindre än det intagande i hennes utseende och det snillrika i hennes samtal, omgaf henne med en oemotståndlig älskvärdhet. Genom den naturliga, enkla och ogenerade frihet, som hon inrymde åt sin närmaste krets, försvann under vanliga förhållanden det tryckande i den magt öfver menniskors ve och väl, öfver lif och död, som tillhörde henne såsom monarkinna, och hon framstod blott såsom en utmärkt och intagande qvinna.
Om emellertid vi förut oftast sett glädje och tillfredsställelse stråla från allas ansigten i hennes omgifning, visar likväl det rum, hvari vi nu inträda, ett helt annat utseende. Bekymmer läses i hvarje öga, förstämdhet i hvarje blick, allvar hvilar på hvarje panna, och oron talar halfhviskande, liksom fruktande för sin egen röst, från hvarje mun.
Branitska gick af och an, som om hon hade behof af denna förströelse för sina tankar. Menzikoff hade krupit upp i en soffa, der hon med slutna ögon satt tankfull och funderande. Protasow — som i allmänhet hade ganska svårt att afhålla sig från en liten smula näbbighet — var till och med stum.
Försigtigt och tyst smög sig väl emellanåt en och annan af hofvets dignitärer genom rummet, men utan att någon af damerna ens tycktes gifva akt på dem.
Slutligen syntes Döring i dörren; men liksom hade han befarat någon stor olycka, stannade han genast vid tröskeln, i tydlig afsigt att af uttrycket i de närvarandes ansigten sluta till, huruvida hans fruktan var grundad eller icke.
Med undantag af Protasow, som vinkade honom till sig, voro de öfriga allt för mycket upptagna af egna tankar, för att lemna honom någon uppmärksamhet. Glad öfver att åtminstone hafva blifvit bemärkt af någon, begaf han sig genast till henne.
— Är det sant, att kejsarinnan är sjuk? frågade han; man hviskar derom.
— Hviskar man? Åh, det är förskräckligt att man vågar hviska, då kejsarinnan ej vill det. Men sitt ned, Döring; det var väl att ni kom, så att jag åtminstone fick någon att tala vid. Hvad är det, som man vågar hviska om kejsarinnan?
— Att hon är sjuk.
— Det är sant, men huru har man kunnat få veta det? Vi äro befalde att tiga som muren, och öfver min mun har det icke kommit, det vet jag.
— Är kejsarinnan farligt sjuk?
— Tala icke så högt — för all del — icke så högt. Om någon hör oss, äro vi olyckliga. Kejsarinnan vill icke att man skall tro henne sjuk. Sminket gör henne ung, ögats glans gör henne frisk, allra helst som hon med fullkomlig skicklighet vet att begagna sig af dem båda. Natten har dock varit förfärlig. Under de senare veckorna har kejsa-
{huvud|Fursten. II.||10}}
