— Willanow?
— I himmelens namn, Döring, do icke i mina armar. Ni bleknar alldeles som ett lik. Dör ni i mina armar …
— Willanow, säger ni, Willanow?
— Förlåt mig, Döring, att jag nämde hennes namn. Jag kom icke ihåg den böjelse, som ni hysa för hvarandra. Men jag beklagar er upprigtigt, Döring, af hela mitt hjerta. Jag förstår så väl, huru mycket två personer skola lida, som älska hvarandra och förlorat allt hopp att få hvarandra. Det fins icke mer än en räddning.
Protasow såg skalkaktig ut.
— Gifs det då en — säg mig — säg mig — hvad menar ni …
— Naturligtvis ingenting annat, än att ni nu vänder er åt någon annan. En gammal kurtis bleknar bort för en ny.
Dörings panna sjönk ned i hans hand. Protasow ansåg kurtis för kärlek och visste icke en gång hvad hon jollrade. Döring fattade likväl hennes hand och blickade upp i hennes ögon på ett sätt, att hon for rädd tillbaka.
— Min gud, Döring, sansa er! Ni ser ut, som om ni vore vansinnig — släpp min hand ni klämmer den så att jag kan skrika. Icke är det på det der sättet, som man skall trycka en fruntimmershand. Ni tyckte kanske icke om mitt råd, men sannerligen jag vet något bättre. Tiden botar allt, säger man, men den är en långsam läkare. Att prata litet tok är ett palliativ …
— Säg mig, min fröken, af hvad skäl tror ni att allt hopp är förbi för mig.
— En rätt besynnerlig fråga. Af det skäl att kejsarinnan gifvit Orlow sitt samtycke, hvartill äfven bör läggas att Willanow sjelf och hennes föräldrar bifallit partiet.
Döring hade ej glömt Willanows sista samtal, och han visste att hon icke skulle göra någonting för att förhindra det.
— Af det skäl, fortfor Protasow, att bröllopet är bestämdt till i afton, och att kapellet redan sättes i ordning.
Döring vred sina händer.
— Af det skäl, tillade Protasow vidare, att Willanows brudklädning redan är på kejsarinnans befallning i ordning, samt att brudtärnorna äro bestämda.
— Men Orlow hade ju förlorat kejsarinnans bevågenhet, och man hoppades att hon …
— Att hon skulle bryta sitt löfte — det kan så vara — men nog inser ni, Döring, att man ej gerna kan betrakta de företräden, som Orlow på de senare dagarne oftare än förr haft hos kejsarinnan, såsom en onåd. I dag till exempel — hör — nu talar man åter derinne — det var …
— I dag till exempel, sade ni — fortsätt — i dag till exempel …
— I dag till exempel har kejsarinnan förklarat att hon endast ville emottaga Orlow, och icke någon annan. Bevisar det onåd det?
