148
— Nej, nej!
Döring gaf ej vidare akt på hvad Protasow pratade. Hastigt lade han dock sin hand på hennes.
— Fröken, sade han, efter kejsarinnan kunnat mottaga Orlow, så måste hon nu befinna sig bättre än i natt?
— Naturligtvis; men i alla fall är hon ganska illamående. Hon kan knappast röra sig från stället.
— Tror ni att det vore möjligt att få företräde?
— Kejsarinnans gamle kammartjenare sitter der vid dörren. Han har fått sträng befallning att ej insläppa någon — icke en gång vi fruntimmer få företräde.
— Endast Orlow och Willanow.
— Som ni säger.
Beslutsamt reste Döring sig upp och begaf sig till kammartjenaren.
— Gamle vän, tilltalade han honom, haf godheten att anmäla mig hos kejsarinnan.
Gubben runkade på hufvudet.
— Ni vet att kejsarinnan ej ogerna ser mig.
— Det är mig icke obekant; men kejsarinnan har strängt förbjudit mig att anmäla eller insläppa någon.
— Än alla audienssökande, som vänta derute; blifva äfven de afvisade?
Gubben ryckte medgifvande på axlarne. Döring lade sin hand vänligt på honom.
— Om ungdomen har bekymmer, yttrade han, till hvilken skall den vända sig för att få hjelp, om ej till ålderdomen? Hjelp mig nu in till kejsarinnan, och jag skall hålla af er lika mycket, som om ni vore min far. Jag har vigtiga saker att tala vid kejsarinnan om. Bland annat känner ni att jag skall deltaga i tornérspelet.
— Jag tror ej att kejsarinnan kommer att besöka något tornérspel i afton.
— Släpp mig endast in till henne.
— Nej.
— Jag bönfaller.
— Bed mig ej. Stilla! — Jag ber er — stilla, någon kommer!
Dörren till kejsarinnans rum gick upp och Orlow utträdde. Hållningen i hans gång, tillfredsställelsen i hans blick och stoltheten på hans panna visade att han bibehöll sig i kejsarinnans gunst. Det utmanande ögonkast, som han gaf Döring, under det att ett bittert drag lade sig kring hans läppar, var för Döring ganska lätt att tyda. Men Dörings uppmärksamhet stannade endast ganska flygtigt vid Orlows person, emedan han genom den öppnade dörren fått öga på något annat, som intresserade honom mera.
Derinne såg han nämligen Willanow med ansigtet gömdt i sina händer, nedsjunken på knä vid sidan af den divan, hvari kejsarinnan hvilade.
