Nästa ögonblick gick dörren åter igen; men Döring hade redan gjort sina slutsatser, och utan att vidare bry sig om något, skyndade han derifrån och ut samt stannade ej, förrän han sjönk ned på en stol hos Araktschejew.
— Hvad är det åt dig, Döring? sporde denne, du ser ut, som du kom från ett benhus. Är det nu tid att förtvifla? Ser du icke att jag redan är klädd. Skynda dig, Döring. Tornérspelet börjar om en qvart, och hästarne stampa redan derute.
Maskinmessigt lät Döring påkläda sig sin rustning.
— Du glömmer bort, pratade åter Araktschejew, att du skall representera Sverige. Du måste vara frisk och glad, eljest tager jag lagerkransen ifrån dig. En sjuk och förtviflad hjelte är redan till hälften slagen.
— Jag älskar.
— Desto stoltare och modigare bör du vara. Om kärleken icke är bara pjunk, så ingifver den mannen mod.
— Jag är olycklig.
— Det inbilla sig alla älskare. Är du färdig nu?
— Jag är färdig.
En page kallade dem i detta ögonblick till kejsarinnan.
På ett vidsträckt fält i närheten af parken hade storfursten låtit
ordna tornérbanan.
Höga läktare, klädda med grönt kläde, hvarpå kejserliga kronor voro broderade i guld, sträckte sig längs ena sidan af arenan. I midten af läktaren hade den kejserliga familjen sin plats under en tronhimmel af sammet, siden och guld.
Storfursten hade velat uppresa en särskild tron för kejsarinnan, men hon hade förbjudit det.
De utländingar, kårer och korporationer, som voro inbjudna för tillfället, hade sin läktare midt emot den kejserliga.
Tornérskranket var bygdt af lansar, och på vissa afstånd fladdrade ryska och svenska standar.
På långsidan af stridsplatsen var den stora porten anbragt, hvarigenom riddarne skulle inkomma.
Nära der bredvid var den upphöjda plats, som stridsdomarne skulle intaga.
De trupper, hvilka storfursten hade under sitt befäl i Gatschina, voro utstälda såsom vakter.
På sidan om ingången sutto flere härolder till häst, för att emottaga de ankommande riddarne.
I oändliga massor uppfylde folket redan alla tillgängliga platser. Icke blott läktarne voro fulla, från alla sidor trängde man sig fram. Så långt ögat såg, höjde sig hufvud bredvid hufvud. Hvarje kulle var beklädd med nyfikna, från hvarje träd blickade tallösa ögon ned.
