150
Den svenske konungen, storfursten, jemte den öfriga kejserliga familjen, hade redan intagit sina platser.
Endast kejsarinnan saknades, och den tomma platsen under tronhimmelen tycktes hafva förorsakat en tom plats i allas hjertan. Lika dyster och förstämd som himmelen var, lika förstämdt var också folket.
Storfursten hade så ofta sett bevis på sin höga moders missnöje, att han icke visste, huru han skulle förklara hennes uteblifvande. Visserligen hade man försäkrat honom, att hon var sjuk, men saken kunde lätt förklaras såsom en onåd.
Alexandra var i dag skönare än någonsin. Enligt kejsarinnans önskan hade hon blifvit utsedd till prisutdelerska, och hon strålade i ungdomlig fägring. Vid hennes sida stod Gustaf. Nyss intagen i Malteserorden, bar han denna ordens insignier, det hvita axelskärpet med sitt röda kors.
Frågande och nyfiket blickade man från alla håll. Allmänheten kände ännu icke orsaken, hvarför kejsarinnan dröjde; på afstånd tycktes till och med nästan ett doft knot vilja låta höra sig.
Skådespelet var i högsta grad praktfullt. Brokiga uniformer från alla möjliga väderstreck och tider, hvaraf sjelfva ryska monarkien till och med kan sägas vara sammansatt, syntes öfverallt. Bredvid de trekantiga, plymagerade hattarne, skimrade juvelsmyckade turbaner, och vid sidan af den guldbroderade ryska kavalleri-dolman glänste en Tscherkess-furstes halfförgylda hufva och röda vapenrock eller en Kurder med sin purpurflammande toppmössa och mörkbruna mantel.
Storfursten hade afskickat en öfverhofmarskalk, för att ännu en gång mottaga kejsarinnans befallning, under försäkran, att han hellre önskade inställa festen, än att i henne sakna dess förnämsta prydnad. Man förutsåg visserligen kejsarinnans svar, men afvaktade det icke dess mindre med den största oro. Efter en stund återkom hofmarskalken, med tillkännagifvande af kejsarinnans uttryckliga vilja att festen skulle börja, oaktadt hon ej sjelf kunde infinna sig. Tecken gafs också genast, och omedelbart derefter uppredo tvenne tätt slutna trupper af riddare på platsen framför skranket.
Den ena af dessa trupper var en grekisk quadrille, den andra en romersk.
Xenophon visade sig, säger man, klädd i en sköld från Argos, i ett harnesk från Athen, i en hjelm från Boeotien och på en häst från Epidaurus.
Ännu praktfullare vapen funnos dock i dessa tvenne quadriller. Det gifves tillfällen, då striden är hufvudsak, och andra, då blott vapnen äro det. Ett sådant var detta. Hjelmar och pansar voro rikt inlagda med guld och silfver samt smyckade med i olika färger strålande ädla stenar. Skiftande fjäderbuskar svajade för vinden. Sköldarne prunkade med riddarnes vapen. Lansarne glimmade med sina förgylda spetsar. Hästarne, klädda i glänsande vapenrustningar, stampade, fru-
