stande af eld och mod. Lif, kraft, beslutsamhet och stridslust tedde sig öfverallt.
Då stridsdomarne i spetsen för de tvenne quadrillerna ryckte fram inom skranket och intogo sina platser, skallade trumpeter dem till mötes.
Suvarow var utsedd till den förste stridsdomaren.
Följande tätt efter hvarandra, inredo båda quadrillerna. Långsamt förde de sina hästar, otåliga såsom svårtyglade stormar, trenne gånger kring arenan, under det de för hvarje gång de passerade förbi den kejserliga logen vördnadsfullt sänkte sina vapen.
Drägternas praktfulla rikedom, vapnens bländande glans, de stolta hästarnes lifliga gång gåfvo åt scenen ett så storartadt utseende, att det ryckte med sig allas uppmärksamhet. Intrycket deraf kom äfven mången ynglings bröst att höja sig och mången flickas hjerta att klappa.
Återigen ljödo trumpeterna, och striden tog sin början.
Två och två i sender bröto nu en lans emot hvarandra. Striden gick raskt undan. Hästarne fördes med skicklighet, lansarne med stadig hand och säker blick. Hurtigt rände de emot hvarandra, men vanan att föra de långa vapnen var icke lika stor som modet, och man hade öfverenskommit att endast man träffade sin motståndare, skulle denne anses för besegrad. En och annan hård dust egde dock rum, som äfven i samma mån tilldrog sig ett större deltagande. För hvarje gång en riddare föll, dånade trumpeterna till segrarens ära. Så gick det man från man.
Grefve Orlow anförde den ena quadrillen, och ehuruväl hans yttre icke utmärkte sig för några proportioner, vittnande om ovanlig styrka, skötte han sin häst med en skicklighet, som gjorde det snabba och eldiga djuret till ett lika lydigt som smidigt verktyg för hans vilja, och var hans skarpa och säkra blick så uppmärksam samt hans arm så stadig, att lansudden träffade med en säkerhet, hvilken med oemotståndlig kraft ögonblickligt kastade motståndaren till marken. Med lifligt bifall hade man följt honom, och med glad beundran helsades han, då han slutligen, den siste på platsen, uppslog sitt vizir och böjde sitt knä framför prinsessan Alexandra, för att mottaga dagens pris, en lagerkrans af guld, rikt besatt med juveler.
Då han under skallande trumpetstötar reste sig upp, stannade han med priset i sin hand framför storfursten.
— Ers kejserliga höghet, talade han, jag har en nåd att anhålla om.
— Jag beviljar den i förväg, Orlow, svarade storfursten; ni är en tapper riddare och de tappre nekar jag icke gerna någonting.
— Då berättigar ers kejserliga höghet mig säkert att få bryta en lans till ära för min sköna brud, fröken Willanow?
— Vi skola med nöje se derpå, Orlow. Det gläder mig mycket att landets ädlingar älska ridderliga öfningar.
Storfursten hade knappast slutat sina ord, förrän Orlow vände sig till Willanow, som hade sin plats helt nära Alexandra.
