152
— Min fröken, talade han, det är ni, som gifvit mig kraft att vinna detta pris, tillåt mig derför att välja er till prisdomarinna.
Med en vördnadsfull bugning nedlade han kransen i hennes knä.
Intet uttryck förändrade sig i Willanows ansigte; utan att blicka på kransen, utan att röra vid den, lät hon den ligga, der Orlow lagt den. I Orlows utseende kämpade lidelser, men, dämpande hvarje utbrott, kastade han sig blek upp på sin snabba springare och intog sin plats.
— Riddersmän, ropade han derefter med hög röst, jag utmanar er alla, en och en att kämpa om det pris, som ligger i fröken Willanows knä!
Trumpeterna skallade och härolden upprepade Orlows utmaning.
Willanow vågade först nu höja upp sin blick. Hon visste att Döring skulle upptaga Orlows utmaning, men en smärtsam känsla ilade genom hennes bröst, då han icke syntes till.
Orlow förblef stilla på sin plats, likgiltig, huruvida någon uppträdde emot honom eller icke.
Visserligen syntes en och annan af de redan besegrade riddarne vara böjd att ånyo försöka en dust med honom, men deras afsigter stannade vid ett sorl, utan att någon rörde sig ifrån stället.
För andra gången ljödo trumpeterna, och för andra gången förkunnade härolden Orlows utmaning.
Under djup tystnad blickade massorna spejande omkring, om icke någon skulle finna sig manad att kämpa om priset, som ännu glänste i den vackra, men likbleka flickans knä.
Men ingen anmälde sig. Döring syntes icke till.
För tredje och sista gången skallade återigen trumpeterna; men i samma ögonblick som härolden red fram i afsigt att också för tredje och sista gången upprepa Orlows utmaning, nedtystades han af ett på en gång upphäfdt skallande vivatrop från de kring skranket hopträngda massornas sida, hvilket föranledde alla att vända sin uppmärksamhet deråt, för att se orsaken till det oförmodade afbrottet, då man till sin öfverraskning såg kejsarinnan Catharina med ett leende, gladt utseende anlända i en bärstol.
Hänförelsen vid hennes åsyn ville icke taga slut. Man hade nyss trott henne sjuk, och nu syntes hon fullkomligt frisk. Det var en öfverraskning, som ännu mer ökade jublet. Orkestern på musikläktaren uppspelade den ryska folksången, och massorna stämde in i den.
Paul och Gustaf hastade henne till mötes.
— Ers majestät är således frisk, yttrade Paul. Gud vare lof för det! Det är en glädje för oss, för ert folk.
— Jag är endast trött efter resan, Paul; nu är jag åter uthvilad.
Kejsarinnan beherskade sig fullkomligt. Sina krämpor dolde hon under den behagliga masken af ett älskvärdt leende.
Så snart kejsarinnan tagit plats, vinkade hon hofmarskalken till sig och vexlade några ord med honom.
