Strax ljödo åter trumpeterna.
Tvenne riddare, som åtföljt kejsarinnans svit, men stannat vid skranket, redo dervid in på banan.
Orlow drog sig tillbaka.
De tvenne nykomna riddarne, som hitintills undgått uppmärksamheten, tilldrogo sig den så mycket mera nu.
Båda två fäste lika mycket allas beundran vid sig. Den enes vapenrustning var af blåemaljeradt stål, den andres af grönt, begge med inkrusteringar af guld.
På bröstharnesket bar den ene det svenska riksvapnet, den andre det ryska. Samma riksvapen intogo äfven midten af deras sköldar. De olika fältbindlarne betecknade äfven de olika nationerna.
Med slutna hjelmar redo de framåt på tvenne arabiska skymlar, lika utmärkta till sin styrka som sin ädla bildning. Harmonien emellan de ädla djurens rörelser och riddarnes sätt att föra dem, var så fullkomlig, att man tyckte att samma lifskraft och ingifvelse besjälade dem.
Då de sänkte sina lansar framför stridsdomarne, öfverlemnade de till Suvarow en signetring, vid hvars åsyn han lyfte på sin hatt, såsom ett bevis af sin aktning för hvarje tecken, hvari han såg kejsarinnans vilja uttryckt.
Långsamt skredo de vidare fram till den kejserliga logen.
Ett sorl af tilltagande bifall följde dem. Tornérspelet tycktes först nu få sitt verkliga intresse.
— Hvilka äro de? hviskade man till höger och venster.
— Den ene är en svensk, svarade man, och den andre …
— En ryss, ja — ja.
De nationella sympatierna vaknade, dessa eviga strängar i menniskosinnet, som endast behöfva anslås, för att med fosterländska melodier lifva till sjelfkänsla äfven ett eljest slumrande folk.
Alla beundrade ej blott de unga, prydliga männen, af hvilka hvar och en på ett så ståtligt sätt företrädde sitt land, utan man beundrade äfven kejsarinnan, från hvilken idén ansågs hafva utgått. Bifallssorlet tilltog också, och med mångdubbel nyfikenhet väntade man nu på den strid, som snart skulle ega rum.
Så snart riddarne hunnit fram till den kejserliga logen, sänkte de djupt ned sina lansar.
Storfursten var förtjust. Gustaf såg deremot allvarsam ut. Han befann sig i ett främmande land och visste icke i hvems händer den svenska äran och nationalstoltheten blifvit anförtrodda. Några ord af kejsarinnan syntes dock snart lugna honom.
Willanow hade under hela tiden med oafvänd blick följt de unga männen. Omedvetet föddes och dog dervid den ena purpurröda blomman efter den andra.
Orlow satt dyster och hotande. Honom undföll icke heller någonting. Han såg till och med förändringarna i Willanows ansigte, och han skar tänderna af vrede.
