154
Vid tecknet af en ny trumpetstöt svängde de bâda riddarne om, och bägge ilade hvar och en ât motsatt håll af stridsbanan, intagande sina platser.
En tredje trumpetstöt skallade.
— För Sverige! ropade den ene.
— För Ryssland! ropade den andre.
Derefter störtade de med tvenne stormilars fart emot hvarandra. Dammet hvirflade kring hästhofvarne. De förgylda lansuddarne glänste som en lång, smal stråle, der de ilade fram. Alltsammans var blott ett ögonblicks verk. Lansarne flögo i små spillror, såsom hade de varit af glas, båda två hade träffat bröstharnesken. Men ingen af de kämpande vacklade. Stolta och modiga kastade de ifrån sig de afbrutna lansstängerna såsom en barnleksak och drogo sina svärd. Striden blef nu häftigare. Slag följde på slag, parad följde på parad. Båda ville öfverträffa hvarandra. Det var ej dem sjelfva det gälde, det gälde deras fadernesland. Krafterna tycktes oupphörligt tilltaga. Svärdslagen föllo fortare och häftigare. Kämpaleken var full af lif och kraft, af mod och styrka. Åskådarnes bifall gaf sig lifligt tillkänna. Stadiga, liksom vuxna vid hästarne, trotsade de hvarje anfall. Araktschejew och Döring tycktes båda två leka med hvarandra och med sina svärd; men det var en hård och häftig lek, hvarunder de hamrade mera än en buckla på hjelm och harnesk. Ännu en gång rände de tillhopa. Araktschejew ville göra slut på striden. Markerande ett hugg åt Dörings axelbetäckning, svängde han i detsamma om svärdet och rigtade det åt hjelmen, men med en ögonblicklig snabbhet kastade Döring sin häst åt sidan, och Araktschejews hugg träffade endast hans sköld, ur hvilken den skarpa klingan bortskar ett stycke. Nu hoppade Döring af sin häst och bortlade skölden, bjudande sin motståndare en strid till fots. Araktschejew var ej sen att antaga den. Tvekampen berodde nu endast på deras personliga krafter och mod. Under växande bifallsyttringar fortgick den. Ingendera gaf den andre efter. Striden var onekligen underbart vacker. Araktschejew ville ännu en gång öfverraska Döring. Men äfven nu märkte han afsigten, hvarpå han tog ett steg tillbaka, stötte sitt svärd i jorden och utbredde sina armar emot Araktschejew, som kastade bort sitt svärd och sjönk i hans famn.
Under det folkets jubel anyo utbröt, och kransar och blommor regnade öfver hjeltarne från alla håll, begåfvo de sig till den kejserliga logen.
— Ni ha stridt som tappre män, talade kejsarinnan till dem. Araktschejew, från denna stund är ni min adjutant och — ni skall skapa er egen lycka, tillade hon med hänsyftning på Marfas ord. Döring — se här, Döring, tag detta förseglade dokument och läs det vid lägligt tillfälle. Ni skall blifva nöjd, hoppas jag.
Gustaf Adolf närmade sig.
— Ers majestät, yttrade han, äfven jag känner mig tacksam för det nöje, som denna strid skänkt mig. Tack, Döring fortfor han, tack!
