Härunder tryckte han hjertligt Dörings hand.
— Araktschejew, fortsatte han, vänd till denne, ni har kämpat som en hel karl, och ert skarpa svärd har huggit ett stycke ur den svenska skölden. Detta stycke måste ni låta mig återköpa för hvad pris som helst.
— Intet pris i verlden, ers majestät, kan för mig uppväga värdet af denna trofé. Jag skall insätta den i mitt familjevapen, och mina efterkommande skola vid dess anblick känna sig stolta öfver mig och detta ögonblick.
Han talade som det anstod en ryss, artigt, men med en följdrigtig politisk blick, rigtad på framtiden.
Gustaf Adolf tog hans ord såsom en vanlig artighet. Också tog han af sig en kedja af guld, som han bar, och kastade den leende kring Araktschejews hals.
Ånyo smattrade trumpeterna. Det var en lystringssignal.
Härolden red åter fram. Allas ögon vände sig åt honom.
— Riddersmän! talade han med ljudelig stämma. Grefve Orlow utmanar för tredje och sista gången eder alla att strida, en om en, om det dyrbara pris, som fröken Willanow har att utdela: en krans af guld och juveler.
Orlow hade med den största uppmärksamhet följt Dörings och Araktschejews strid, allra helst som han var öfvertygad att han skulle få att göra med den ene af dem. Erkännande den skicklighet, hvarmed båda utfört sitt värf, fruktade han med grämelse ett ögonblick att här blifva på platsen; men denna fruktan nedslog likväl icke hans mod, utan ökade fast hellre endast hans skarpsinnighet. Han kom också till den slutsats, att han borde söka afgöra striden med lansen och undvika nödvändigheten att behöfva gripa till svärdet, i hvars skötande Döring visade sig vara en verklig mästare; och sedan han i detta fall blifvit öfverens med sig, började han att med en vapenkännares hela noggrannhet undersöka hans rustning och fann till sin glädje att axelskenorna icke fullkomligt betäckte hvarandra, utan voro vårdslöst tillknäppta. Efter denna upptäckt blef han fullkomligt lugn.
Knappast hade Döring hört häroldens utmaning, förrän han sprang upp på sin häst samt tillsade att man skulle lemna honom en lans.
Beslutsamheten i hans rörelse gaf scenen ett nytt intresse; men Döring hade ännu ej hunnit emottaga den begärda lansen, innan man hörde en stridssignal ljuda på något afstånd, och i detsamma såg man en ny kämpe uppträda, liksom framtrollad ur den oräkneliga, gapande menniskomassan, för att icke säga ur sjelfva jorden.
Den nykomne var klädd i en helt och hållet svart vapenrustning, utan något sköldemärke. Man kunde omöjligen vara enklare väpnad. Hans häst var liten, men med blod, eldigt som drufvans, och
