156
muskler, kraftiga som ett lejons, en af denna lifliga race, som betat vid Mursa-Bulaks eller Chobdas stränder, och som af en Kirgiser-höfding, under Aul-striderna på stepperna i granskapet af Kara-Kums sandöken, lärt sig konsten att bära och lyda en ryttare.
Döring hade ögonblickligt begagnat sig af tillfället, för att få mäta sig med Orlow, men såg sig med förtrytelse icke dess mindre förekommen af den okände.
Med en verkligt underbar hastighet skyndade denne fram. Hans skymmel tycktes knappast röra marken. Man såg endast en svart punkt, efterföljd af ett lätt dammoln, flyga öfver faltet. Tornérspelets vanliga lagar tycktes lika litet hejda honom, som tornérporten. Utan att, enligt de förra, vederbörligen anhålla om tillstånd att inträda, gjorde han endast en rörelse med handen, och hästen var öfver tornérgrindarne och inne på banan. Såsom en pil for han vidare. Så snart han kom till det ställe, der Orlows kastade utmaningshandske låg, böjde han sig med en lika skickligt verkstäld, som dristig och vacker rörelse ned och upptog handsken, utan att hejda hästens fart. Ingen af de ryska steppernas skickligaste ryttare skulle bättre kunnat verkställa denna rörelse. Den var beundransvärdt vacker, hastigheten och säkerheten så väl beräknade, att båda syntes på ett fullkomligt sätt bestämma hvarandra. Med handsken upplyft i handen, vände han nu sin springare emot den kejserliga logen. Hunnen fram, hoppade han ned på marken, hvarvid hästen stannade, lika from och stilla, som hade den endast varit ett lam. Den svarte riddaren böjde i samma ögonblick knä framför kejsarinnan, utan att öppna viziret.
— Stormägtigaste kejsarinna, talade han, jag ber er nådigast förlåta mig det sätt, hvarpå jag visar mig här, men jag är föga bekant med andra lagar än krigets.
I hela hans uppträdande låg någonting förtrollande, och likväl fans det ingenting i hans yttre, som öfverraskade; men det var så mycken friskhet, så mycken frihet, nästan vildhet deri, att han oemotståndligt fängslade hvar och en.
I den stund han böjde sig ned för att upptaga handsken, trodde många att han höll på att falla ur sadeln; men desto större blef också intrycket, då han åter reste sig upp. Ett lifligt utrop af bifall belönade honom äfven.
Kejsarinnan, som i det offentliga lifvet gerna strängt iakttog hofetikettens alla bud, hänfördes sjelf af det verkligen manliga och djerfva och glömde allt annat.
Också vinkade hon vänligt åt honom, då han böjde sitt knä framför henne.
— Ers majestät, fortfor den okände, omständigheter bjuda mig att söka förblifva obekant. Värdes nådigast tillåta mig det. Jag vet att tornérlagarne fordra, det jag skall vara af god börd. Tvifla icke derpå, ers majestät! Tro fast hellre att min börd är långt äldre och långt ädlare än grefve Orlows. Jag svär det vid himmelen och vid
