den lans, med hvilken jag önskar att få bevisa ers majestät, att jag är en värdig medlem af ridderskapet.
Kejsarinnan, som icke allenast fann sig sjelf intagen af detta nya, oväntade uppslag, utan som äfven och framför allt ville gifva den svenske konungen såväl ett storartadt begrepp om sin magt, som också ett underhållande nöje, biföll utan alla svårigheter den okändes önskan.
Visserligen insåg hon att hon derigenom undandrog Döring en ära, som hon gerna lemnat honom, men då hon egde valet af en ännu mer oförutsedd öfverraskning, tvekade hon ej.
Orlow hade sett och hört allt, som passerat. Den okändes oförmodade uppträdande förvirrade honom. Han skulle haft lust att vägra en strid med honom, men mot kejsarinnans tillstånd vågade han icke höja sin röst.
Döring drog sig missnöjd tillbaka; visserligen hade han icke förlorat hoppet att eröfra priset af Willanows hand, ty om äfven den okände segrade, ämnade han sjelf ytterligare bjuda honom till en ny strid; men deremot hade han förlorat hoppet att strida med Orlow.
Redan hade den svarte riddaren intagit sin plats, och trumpeterna gåfvo tecknet till stridens början. Orlow tryckte lansen fastare under sin arm; den okände deremot kastade tyglarne ifrån sig på sadelknappen, ifrån detta ögonblick skötande och tyglande det eldiga djuret endast med sina ben. Om lansstriden var kort mellan Döring och Araktschejew, blef den nästan ännu kortare nu. Med säker blick rigtade Orlow sitt vapen; men i samma stund, som de skulle stöta tillhopa, gjorde den okände en snabb vändning ur linien, hvarvid han med sin lans slog till Orlows på midten, så att den flög i stycken, under det han på samma gång gaf Orlow en stöt, som med oemotståndlig kraft störtade honom till marken. Orlow föll tungt, och viziret öppnades i fallet. Blek af raseri, men orörlig af den smärta, som stöten och fallet gemensamt åstadkommit, stirrade han omkring sig.
Med samma djerfva hastighet, som hitintills så fördelaktigt utmärkt den unge obekante riddaren, höll han nu in sin häst vid Orlows sida samt sänkte sin lansudd emot dennes bröst.
Den allmänna uppmärksamheten var på det högsta spänd, emedan det låg någonting så eget och förundransvärdt, nyfikenheten på det högsta retande i hvarje särskild del af allt, hvad han gjorde, att man glömde bort det högljudda bifallet, egnande honom i stället den tysta uppmärksamhet, som på ett ännu vältaligare sätt uttrycker deltagandet.
— Grefve Orlow, utropade han nu, och under den allmänna tystnaden ljöd hans röst klar och stark, jag anklagar er för ett lika omenskligt som svekfullt mord på prinsessan Tarrakanow; jag anklagar er …
Vid denna anklagelse, men framför allt vid ljudet af Tarrakanows namn spratt kejsarinnan till. Nattens skräckfalla feberdröm stod på en gång med hela sin fasa framför henne.
