158
— Inför gud och Rysslands majestät anklagar jag er för många brott, fortfor den okände till Orlow. Tornérlagarne, tillade han derefter, rädda ert lif; men er ära är förbi.
Derefter lyfte han åter upp lansen och tog vägen i långsam skridt till den kejserliga logen. Men Döring, som förestälde sig att han ämnade mottaga priset af Willanow, mötte honom på halfva vägen.
— Till strids, ropade han, jag bestrider er priset!
Den okände stannade ett ögonblick; men derpå svängde han om sin häst och intog sin plats.
Det gälde nu en dust emellan tvenne personer, som båda visat sig ega förmåga att på ett ej mindre skickligt än tappert och beslutsamt sätt kunna täfla med hvarandra, och det ökade ännu mer åskådarnes deltagande. Massorna gifva så gerna priset åt modet och djerfheten, men här visste man icke, åt hvilken man skulle skänka det. Då man likväl som bäst väntade en våldsam strid, och hästarne redan lupo emot hvarandra, såg man till sin förundran att den okände kastade ifrån sig lansen och flög obeväpnad framåt emot sin motståndare. Döring var likväl sjelf allt för mycket upptagen för att märka det, men han skulle också icke få tillfälle att visa hvarken sitt mod eller sitt ädelmod; emedan, så snart de hunnit helt nära intill hvarandra, den svarte riddaren sjelfmant hoppade ur sadeln och stannade till fots med korslagda armar midt framför honom.
Förundrad öfver den oväntade rörelsen, höll Döring in sin häst.
— Jag är besegrad, förklarade den svarte.
— Men icke af mig, anmärkte Döring.
— En redlig mans bästa seger är den, som han vinner utan strid. Jag har förklarat mig för besegrad. Stig af hästen, Döring, och följ mig.
Under det de båda männen hand i hand begåfvo sig fram till den kejserliga logen, skallade trumpeterna, och Döring utropades af härolden såsom segrare.
— Det ovanliga i den okändes handlingssätt fäste allas ögon vid honom. En tyst fråga sysselsatte tankarne.
— Hvem är han?
När den okände framkom till logen, förde han Döring till Willanow.
— Min fröken, talade han, se här är en man, som är värd att mottaga sin lön af er hand.
Darrande af outsäglig glädje, öfverlemnade Willanow priset åt Döring.
Den okände böjde deremot åter sitt knä för kejsarinnan.
— Ers majestät, yttrade han, jag aflägger min underdånigaste tacksamhet för ert tillstånd att få bryta en lans med en fiende, så mycket mer som detta löfte varit förenadt med rättigheten att få förblifva okänd.
Tarrakanows namn hade för kejsarinnan, på grund af alla rykten, som de senare veckorna mött henne, blifvit en verklig förskräckelse.
