Den okände hade nämt detta namn.
Marfas spådom flätade också sitt törne i hennes tankar. Oron i hjertat tär såsom en rostfläck oupphörligt mer och mer omkring sig.
Liksom på mängden af åskådarne, hade det oförklarliga i den okändes hela sätt att handla äfven gjort på kejsarinnan ett intryck, besynnerligt, underbart, eget.
— Hvem är han? tänkte äfven hon.
Med denna tanke fördjupade hon sig i en labyrint af gissningar, hvilka blott ännu mer förvillade och förmörkade hennes omdöme.
Den svarte riddaren upptog ett konvolut, som han öfverlemnade till henne.
— Ers majestät, yttrade han dervid, öka er nåd med att mottaga dessa handlingar. Deras innehåll skall öfvertyga er, men jag vågar ej tillägga något mer.
Kejsarinnan mottog konvolutet i den tro, att hon genom det skulle erhålla nöjaktiga upplysningar om hvad som nu syntes henne obegripligt.
Riddaren reste sig derefter upp, aflägsnade sig vördnadsfullt, besteg åter sin häst, samt hastade bort, såsom han kommit, lemnande efter sig ett deltagande, stegradt till nyfikenhet.
NIONDE KAPITLET.
Öfverläggningar. Kasanska kyrkan. Kapellet.
Så snart tornérspelet var slutadt, stängde kejsarinnan in sig i ett enskildt rum. Hvad hon gjorde der, vet man icke; förmodligen bröt och läste hon de handlingar, som den okände riddaren öfverlemnat till henne. Under tiden anhöllo flere af hennes egen familj och äfven af hennes omgifning, oberäknadt ortens förnämiteter och auktoriteter, om tillträde till henne; men ingen emottogs. Kejsarinnan förblef ensam.
Den förste, som befaldes in till henne, var general Suvarow. En stund senare tillkallades Döring och slutligen äfven Orlow. Dörings företräde blef likväl helt kort, men desto längre varade Orlows.
Uppmärksamheten var på det högsta spänd, nyfikenheten retad till det yttersta, tystnaden djup.
När de till kejsarinnan inbefalde åter utkommo, visade de sig allvarliga, icke nedstämda. Från alla håll strömmade man till de lycklige, som haft företräde, för att få veta hvad kejsarinnan sysselsatte sig med, men man erhöll endast undvikande svar.
