Den äldre blickade ut genom vagnen och såg sig tankspridd omkring; han tycktes betvifla ynglingens försäkran, och ett uttryck af missnöje halkade öfver hans ansigte, hvilket han dock af ädel finkänsla sökte dölja för sin reskamrat, som ej heller märkte det, utan snart åter försjönk i sina egna betraktelser.
— Jag vet icke hvad det är hos er, fortsatte emellertid den äldre efter en stunds tystnad, som fäster mig vid er. Jag tror det är er ungdom, er synbara oerfarenhet, er nästan värnlösa belägenhet, i förening med den lifliga hänförelse, hvarmed ni yttrat er i flere ämnen, som dragit mig till er. Ju mera jag inträngt i ert väsende, desto mera har ni erinrat mig om några år af mitt eget lif, då jag befann mig ungefärligen i samma belägenhet som ni nu, ehuru ni saknar något, som jag egde — nämligen upprigtighet. Vid edra år bör man kunna vara upprigtig. Visserligen är det sant, att jag ej har skäl att fordra något af er, men jag begär också upprigtighet blott — jag vet knappast hvarför. Ni har fallit i mina händer liksom ur skyarne, och då vi hinna fram till S:t Petersburg, skola vi skiljas åt, måhända för att aldrig mer sammanträffa. Jag är sjelf ung, men jag har slitit ut barnskorna i erfarenhetens skola, och det skulle glädja mig, om jag på något sätt kunde gagna er. Hvad ämnar ni taga er till, då vi framkomma till hufvudstaden?
Ynglingen svarade icke, utan blickade blott förvirrad upp, för att derefter åter försjunka inom sig sjelf.
— Ni är i sanning en gåta, min herre, anmärkte åter den äldre icke utan otålighet; det skulle smärta mig, om jag till slut icke finge bibehålla min goda tanke om er, utan …
Han slutade anmärkningen med en axelryckning, som uttryckte mer än alla ord.
Ynglingen höjde dervid hastigt upp sitt hufvud, och hans ögon vidgade sig.
— Huru? anmärkte han.
I denna rörelse visade sig så mycken naturlig stolthet, så mycken oförskräckt, manlig öppenhet, så mycken karaktärsrenhet och ungdomlig oskuld, att den äldres alla misstankar på en gång åter försvunno. Också lade han sin hand vänligt på ynglingens axel.
— Bra, min vän, yttrade han. Vältaligare har ni aldrig kunnat besvara mitt tvifvel, än ni nu gjorde.
Ynglingen försjönk derunder åter ned inom sig, och samtalet hade troligtvis upphört, så vida han ej efter en kort stund med en häftig rörelse vändt sig emot den äldre.
— Det faller mig något in, sade han, säg mig, är ni ryss?
— Det är jag icke; men hvarför denna fråga?
Ynglingens bröst höjde sig, liksom hade en börda fallit från hans hjerta.
— Ni är icke en rysk embetsman, icke rysk officer? Att ni ej sagt mig det förut! Ser ni, min herre, men hvad är ni då för landsman?
