Sida:Germania 1912.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


1. Germanien såsom helhet skiljes från galler, räter och pannonier genom floderna Rhen och Donau, från sarmater och daker genom berg eller inbördes fruktan; i öfrigt kringsvallas det af oceanen, som omsluter breda halföar och omät­liga övidder — helt nyligen ha vi ju lärt känna åtskilliga folk och konungar, hvilka kriget brakt i dagen. Rhen, som har sitt upphof på de rätiska alpernas otillgängliga och branta hjässa, vänder sig med långsam dragning åt väster och tömmer sig i den norra oceanen. Donau åter, som strömmar ned från berget Abnobas mjukt och långsamt sluttan­de ås besöker ett flertal folk, innan han störtar sig i det pontiska hafvet genom sex mynningar — den sjunde förlorar sig i sumpmarker.

2. Germanerna själfva skulle jag tro vara urinnevånare i sitt land och föga eller intet uppblandade genom invand­ringar och gästvänligt mottagande af andra folkstammar; fordom färdades nämligen de, som önskade byta boningsplat­ser, icke till lands utan till sjös, och den därbortom liggan­de, omätliga och så att säga åt andra hållet vända oceanen besökes sällan af skepp från vår del af världen. Hvem skul­le också, oafsedt faran på ett bistert och okändt haf, läm­na Asien eller Afrika eller Italien för att uppsöka Germanien, ett land utan skönhet, med hårdt himmelsstreck, dystert att bo i och att se på, så vida det icke är ens fädernesland?

I uråldriga sånger, som ensamma hos dem fylla arfsägnens och häfdernas plats, fira de Tuisto, den jordfödde guden, och hans son Mannus såsom sin stams upphof och grundare. Mannus låta de ha tre söner, efter hvilkas namn de närmast oceanen boende kallas ingävoner, de i midten boende herminoner och de öfriga istävoner. Somliga uppgifva med den godtycklighet, som plägar råda i gamla sägner, flere söner af guden och flere därifrån härledda folknamn, såsom