derifrån vidare. Nära sitt mål, dog den botfärdige Konungen på ön Cypern år 1103.
Af Eriks under resan gjorda besök i Wisby är grundläggningen af S:t Olof's kyrka ett minne.
Derom berättar en af Danmarks krönikeskrifvare (N. Petrejus: »de Cimbr. et Goth. Orig.») följande:
...»Då Konung Erik Ejegod på sin resa blef af motvind uppehållen, lade han till vid Wisby, och qvarblef der en hel månad. När han sporde, att Gotlands folk genom helge Kung Olof blifvit omvändt till Kristendomen, ombesörjde han med stor kostnad, att en kyrka i nämnda stad skulle uppbyggas till bemälde helgons ära. Äfven många ädlingar, som voro i Konungens sällskap, följde hans exempel, och anslogo gåfvor till kyrkobyggnaden. Något välde öfver Gotland eftersträfvade Konungen icke: såsom en vän hade han kommit; gästvänligt hade han blifvit mottagen; såsom en vän drog han sina färde.»
Strelow'ska krönikan har ett något tidigare årtal: »Aar 1097 hafuer Konning Erich Eyngod ladet bygge S. Oluffs Kircke i Vissbye.» — Enligt traditionen, skall Erik genom grundläggningen af denna kyrka till Guds och S:t Olofs ära hafva velat betrygga hoppet om en lycklig färd och om sina synders förlåtelse.
Af denna kyrka återstår numera blott en del af tornmurarna. Huru sjelfva kyrkans form och inredning har varit, är obekant. Vid nyligen öster om tornet anställda gräfningar har en del af norra sidomurens grundval, samt 2:ne till norra sidoskeppet hörande, särdeles vackra pelare-baser kommit i dagen. Den ena af dessa baser har uppburit en åttkantig pelare; den andra har en liten del qvar af ett fint arbetadt pelarknippe, och har kanske stått vid ingången till choret, i hvilket fall man kan antaga, att kyrkan icke varit serdeles lång. Sjelfva kyrkan har varit bredare än tornet. Gamla sägner antyda visserligen, att kyrkan i sin utsträckning varit betydlig: att hon sträckt sig mot öster öfver den närbelägna återvändsgränden (»Säcken» kallad) in på de å andra sidan om gränden belägna tomterna, der man ofta vid gräfningar skall hafva påträffat gamla, grofva murar; men dessa murar kunna hafva tillhört kyrkans presthus eller andra närbelägna byggnader. Att stora partier huggen sten på 1700-talet tagits från S:t Olofs ruin till uppförandet af det icke långt derifrån, vid »Specks-rum» belägna Gazeliska, numera Mathiesen'ska huset, är af gamla personer intygadt, och passar väl in med den tidens för de katholska tempelruinerna ruinerande vandalism.
Den qvarstående tornbyggnadens vestra sida, som är 22 alnar bred, visar en egendomligt skroflig, liksom kristalliserad yta: det är nemligen den inre, huller om buller vårdslöst lagda fyllnings-stenen som blifvit blottad, sedan den yttre, huggna stenbetäckningen affallit. Af denna yttre betäckning qvarsitta små partier dels på södra sidan, dels på vestra sidan längst ner kring portalen, och dels på norra sidan. Tornets östra sida är omkring 24, och dess norra sida vidpass 13 alnar.
Vestra sidans nyssnämnda portal är rundbågig och har ursprungligen varit kolonn-prydd: 5 alnar bred i ytterkant, med en 2 alnar 15 tum bred portöppning. Nedersta tornrummet är 11 alnar i norr och söder, 9 alnar 8 tum i öster och vester; 13 alnar högt, samt täckt med korshvalf, i hvilket 3:ne hål för klocksträngarna synas. Öppningen mot öster, inåt den fordna kyrkan, är lindrigt spetsbågig, och 4½ aln bred; muren der är 3 alnar tjock. På hvardera sidan om denna hvälfda öppning, inifrån kyrkan, är en rundbågig liten port, af vidpass 2 alnars bredd, som inne i muren genom en rundhvälfd, delvis förstörd och upptill utåt blottad trapp-uppgång leder upp på första tornhvalfvet, hvilket på vestra sidan har en ljus-öppning i form af ett kors med upptill och åt sidorna halfcirkelrunda armar. Från detta hvalf synes spår till en trappa, som fört upp till ett högre hvalf, hvaraf endast en liten del är qvar.
Stycken af ett par åttkantiga pelarbaser, af några grafstenar (utaf hvilkas munkstils-inskrifter endast orden: "anima" och "requeiescat" återstå — bedjande ännu, midt i den förstörda helgedomen, den dödes bön om fridlyst hvila —; samt bitar af munktegel från taktäckningen ligga invid ruinen.
Af alla kyrkorna i Wisby ligger S:t Olof hafvet närmast: afståndet till vestra stadsmuren, vid stranden, är endast några och hundrade steg. Om, såsom ofvan efter en gammal sägen nämndes, kyrkans grundläggare äfven åsyftat, att, efter långt uppehåll af vidriga vindar, få god vind och lycklig resa, så har valet af kyrkans plats så nära hafvet kanske icke varit utan sin betydelse.
Af kyrkans presterskap äro några bekanta, och bland dem en, som på visst sätt kan sägas ha kyrkohistorisk betydelse. Hans namn och titel var »Dominus Heyno, Curatus ecclesie S:ti Olaui», hvilken troligen i den af Påfven såsom kättare år 1324 fördömde Pariser-doktorn Jean de Poliac's fotspår, år 1393 uppträdde med en kraftig protest emot munk-ordnarnas, namneligen Dominikanernas och Franciskanernas intrång i sockenpresternas rättigheter i hänsyn till själavården, och emot dessa munk-ordnars bedrägerier och olater. Om en af Heyno's i detta syfte hållna predikningar har man qvar ganska omständliga uppgifter. Nämnda år, första söndagen efter Påsk, kl. 12 på dagen, stod herr Heyno i sin sockenkyrka S:t Olof »in ambone» (uti predikstolen) och förklarade, att »sedan Prediko- och Gråbrödramunkarna fått allmän tillåtelse att höra bikt, har aldrig en verklig pastor funnits i Guds församling och icke längre kunde hon ega god ordning och
