116
gick i kompani med en plantageägare och gjorde sin lycka på handel. Han blev rik, förde under många år, dels i plantagerna, dels på resor, ett mycket förstrött och verksamt liv, men längtan till sitt fädernesland, begäret att försonas med sin mor grep honom allt häftigare och steg slutligen därhän, att livet blev för honom utan allt värde. Han beslöt då att försöka befria sig från den förbannelse, som furielikt förföljde honom. Han reste till Sverge under sitt antagna namn och kom till Ramm. Här sökte han underrättelser om sin mors sinnesstämning. Han fick veta hennes tillstånd efter hans flykt, huru hon sedan hade avlägsnat alla minnen av honom och även nu ej tålte en gång att höra hans namn — och hans själ intogs av hemsk misströstan. Bruno tycktes vara plågad av att tala i detta ämne och avbröt sig själv, sägande: ”Lika mycket — ett försök skall ske; när — vet jag ej — låt oss tills vidare ej tala därom.” — Lyckas honom vad han söker, vill han draga sin stora förmögenhet till Sverge, köpa in Ramm och bosätta sig där. Misslyckas han, så återreser han till Västindien och vill vara såsom död för familj och fädernesland.
Så står det. Hur skall det gå? Hoppas! hade björn sagt åt brodern, och likväl gör honom hans kännedom både av moderns och sonens karaktärer ganska orolig för sakens utgång. Likväl är björn i själen glad över Brunos återkomst och över att återfinna hans hjärta varmt som förr.
”Men sade du honom ingenting om hästen?” frågade jag. ”Det gjorde jag verkligen”, svarade björn, ”ty jag sade honom när och på vad jag hade känt igen honom. Bruno rodnade och sade: ’Det var en olycklig stund. Jag hade föresatt mig att se en profetia om utgången av — mitt öde i detta språng över graven — och jag ville, att det skulle ske. När motståndet ej stod att besegra, blev jag förbittrad; men — jag är ledsen över vad jag gjorde’.”
