TJUGUFJÄRDE BREVET.
Åter här! Sitter ena. Har jagat björn till Ramm, på det han må väl se sig om där och först roa sig och sedan mig med tilldragelserna vid hemkomstölet. Jag mår ej bra, är tung och trög, ser åt Ramms gråa murar, tänker på Serena, längtar efter björn. Det lider mot afton, han borde väl komma snart. Jag har ej mått bra alltsedan Serenas bröllopsdag. Jag blev för mycket upprörd då. Brunos oro denna dag, hans nästan vilda frågor till Serena på förmiddagen: ”älskar du mig? Vill du bli min i lust och nöd, i tid och evighet?” vad betydde väl de? ”Jag vill svara dig i afton; kom igen i afton!” sade Serena på sitt ljuva, innerliga sätt. Det lugnade honom. Och om aftonen, då de voro vigda och välsignelsen uttalad över dem, blev han förändrad. En stor tacksamhet tycktes upplyfta och lugna hans väsen. Jag såg honom sluta Serena i sina armar och — gråta. Ack! varför denna oro, varför denna smärta i själva sällheten, om hans samvete hade frid?
Men har jag icke orätt i att vara så ängslig och orolig, då jag sett hos Bruno så mycken sann kärlek, då jag känner hos Serena en ömhet, trohet och kraft, som kan förädla och förklara allt. I vigselstunden var det hos henne något som tycktes upphöja deras förening över all olyckans och tillfällighetens makt. Det låg en himmelsk klarhet över hennes rena panna; orden ’att
