— Nådig herre, sade han, vill ni att jag skall tala uppriktigt?
— Hvarför tvekar ni att göra det? svarade prinsen med en ton, som på en gång uttryckte stolthet och förvåning.
— Ack, nådig herre, då jag har framför mig en furste, lika utmärkt för sitt förstånd som sitt ädla hjärta, bör vårt samtal från detta ögonblick vara prägladt af uppriktighet.
— Från detta ögonblick? … Hvad betyder det?
— Jo, det vill säga, att ers höghet ej från början ansett nödigt att mot mig begagna en sådan uppriktighet.
— Verkligen! genmälde hertigen med ett gapskratt, som förrådde en ursinnig vrede.
— Hör mig, nådig herre, sade Monsoreau ödmjukt. Jag vet, hvad ers höghet ville säga mig.
— Tala då.
— Ers höghet ville låta mig förstå, att fröken de Méridor kanhända ej är död, och att hennes förmente mördare således ej behöfver hysa några samvetskval.
— Hur länge har ni dröjt, min herre, innan ni sökt ingifva mig denna tröstande föreställning! Ni är, på min heder, en tillgifven tjänare! Ni har sett mig nedslagen, bedröfvad; ni har hört mig tala om de förfärliga drömmar jag haft i anledning af denna flickas död … jag, som ändå icke är blödsint af mig, Gud ske lof … och ni har låtit mig lefva i denna oro, ehuru ni med denna enda upplysning kunnat bespara mig allt detta lidande … Hur vill ni, att jag skall kalla detta uppförande, min herre?
Hertigen uttalade dessa ord med alla tecken till en snart utbrytande vrede.
— Nådig herre, svarade Monsoreau, man skulle kunna tro, att ers höghet mot mig riktar en anklagelse …
— Bedragare! utropade plötsligt prinsen, i det han gick öfverhofjägmästaren några steg närmare, jag gör det, och jag bevisar också denna anklagelse … Du har bedragit mig! Du har röfvat från mig den kvinna jag älskade …
Monsoreau bleknade förfärligt, men förlorade ingenting af sin lugna, nästan stolta hållning.
— Det är sant, sade han.
— Ha! Det är sant, säger du! Skamlöse skurk!
— Värdigas tala litet saktare, nådig herre, inföll Monsoreau, alltid lika lugn. Ers höghet glömmer, att ni talar till en ädling och en trogen tjänare.
