— Jag säger, att en konung aldrig bör glömma den, han har att tacka för sin krona. Således, nådig herre …
— Nå?
— Det är mig ni har att tacka för kronan, sire!
— Monsoreau! utropade hertigen med den största förskräckelse. Monsoreau! återtog han med låg och darrande röst, är ni då en förrädare mot konungen, liksom ni varit det mot prinsen?
— Jag fäster mig vid den, som skyddar mig, sire, fortfor Monsoreau med allt lägre och lägre röst.
— Olycklige!
Hertigen blickade ännu en gång på Bussys porträtt.
— Jag kan ej, sade han. Ni är en rättsinnig ädling, Monsoreau; ni inser, att jag ej kan gilla hvad ni gjort.
— Hvarför det, nådig herre?
— Emedan det är en handling, er och mig ovärdig … Afstå från denna kvinna. Ack, min bäste grefve … Blott denna uppoffring, min vän, och jag lofvar att hålla er skadeslös därför på allt sätt …
— Ers höghet älskar då ännu Diana de Méridor? utbrast Monsoreau, blek af svartsjuka.
— Nej, nej! Jag bedyrar det, nej!
— Nå, hvem kan då tvinga ers höghet? Hon är min hustru; är jag ej af tillräckligt god börd? Är det möjligtvis någon, som inblandar sig i mina förhållanden?
— Men hon älskar er ej.
— Hvad betyder det?
— Afstå från henne för min skull, Monsoreau.
— Jag kan ej …
— Då … sade hertigen, fattad af den grymmaste ångest, då …
— Betänk er, sire.
Hertigen torkade sin panna, betäckt af en kallsvett, som denna af grefven uttalade titel framkallat därpå.
— Skulle ni möjligen vilja förråda mig?
— Åt den af er afsatte konungen? Ja, ers majestät; ty om min nye monark ville beröfva mig ära och sällhet, skulle jag återvända till den gamle.
— Det är nedrigt!
— Sant, sire; men jag älskar tillräckligt för att kunna vara nedrig.
