— Ja, visserligen, men det är just hans makt, som utgör min styrka.
— Hertigen af Guise styr armén och borgerskapet, kardinalen af Lothringen kyrkan, Mayenne är ett redskap i de bägge brödernas händer; sire, ni samlar nog mycken makt inom ett enda hus, en enda ätt.
— Det är sant, Frans, sade Henrik, jag har allt tänkt därpå.
— Om Guiserna ändå voro franska prinsar, kunde det så vara; det vore då fördelaktigt att öka det franska konungahusets anseende.
— Visserligen; men nu äro de lothringska prinsar.
— Ja, anmärkte Frans, och de tillhöra ett hus, som ständigt täflat med vårt.
— Frans, utropade Henrik, jag trodde verkligen ej, att du var så god statsman! Ja, det som kommer mig att magra, som ger mig grå hår, det är lothringska husets oupphörliga stigande i bredd med vårt eget; ser du, Frans, det går ingen dag förbi, utan att dessa Guiser, hvilka, såsom du nyss så riktigt anmärkte, besitta all makt i staten … det går ingen dag förbi, utan att antingen hertigen, kardinalen eller Mayonne genom djärfhet eller slughet, våld eller list beröfva mig någon del af min makt, någon del af mina företrädesrättigheter, utan att jag förmår det minsta emot dem. Ack Frans, om vi förr hade haft denna förklaring, om jag kunnat läsa i ditt hjärta, såsom jag nu läser däri, skulle jag i dig funnit ett stöd, skulle jag bättre än som skett förmått att göra dem motstånd; men nu är det för sent.
— Hvarför det?
— Emedan det skulle föranleda en strid, och all strid tröttar mig; därför utnämner jag honom till chef för ligan.
— Du gör orätt, min bror, sade Frans.
— Men hvem vill du då, att jag skall utnämna, Frans? Hvem vill mottaga denna farliga post? Ja, den är farlig, ty genomskådade du ej hertigens afsikt? Han önskade tydligen, ntt jag skulle göra honom till chef, och skulle jag nu utnämna någon annan i hans ställe, blefve denne hans dödsfiende.
— Utnämn då en person, som är tillräckligt mäktig, så att hans makt, understödd af er egen, ej kan ha något att frukta af de trenne lothringska prinsarna.
