där Remy, som är stallmästare eller läkare, jag vet icke så noga hvilketdera.
— Det kan jag ej begripa, sade hertigen häpen; jag såg Bussy i afton sängliggande hemma hos sig; då måste han bedragit mig.
— Godt! sade konungen; Bussy skall straffas liksom de andra, då det hunnit bli ljus i saken.
I tanke att afvända konungens vrede från sig, försökte hertigen ej mer taga Bussys försvar, utan sade:
— Om Bussy gjort något dylikt, sedan han vägrat följa mig, så har han verkligen haft några afsikter, dem han ej velat yppa för mig, hvars tillgifvenhet för ers majestät han känner.
— I hören, mina herrar, sade konungen, att min bror påstår sig ej ha gifvit honom något uppdrag.
— Så mycket bättre, svarade Schomberg.
— Hvarför det?
— Emedan ers majestät då kanhända tillåter oss att behandla honom som vi vilja.
— Vi få se, sade Henrik. Emellertid, mina herrar, anbefaller jag er min bror; visen honom i natt, då I han den äran att utgöra hans vakt, all den aktning, man är skyldig en prins af blodet.
— Ja, sire, svarade Quélus med en blick, som kom hertigen att rysa, var lugn; vi veta, hvad vi äro hans höghet skyldiga.
— Godt! Farväl, mina herrar! sade Henrik.
— Sire, ropade hertigen, mer förskräckt öfver konungens bortgång än öfver hans närvaro; är jag då verkligen fånge? Få mina vänner ej besöka mig? Får jag icke gå ut?
Han tänkte härvid på morgondagen, då hans möte med hertigen af Guise var så nödvändigt.
— Sire, fortfor hertigen, då han såg konungen nära att bevekas, låt mig åtminstone få vara ers majestät nära; där är min plats; jag kan ju vara fången där lika väl som annorstädes och bättre bevakas där än på alla andra ställen. Sire, bevilja mig den ynnesten att få vara hos ers majestät.
Konungen var nära att bifalla hertigens af Anjou begäran, ty han insåg ej, att däri kunde ligga någon fara, då hans uppmärksamhet i hast vändes mot dörren: där stod
