42
en lång figur, hvilken med hufvud, armar, händer och fötter gjorde alla upptänkliga nekande åtbörder.
Det var ingen annan än Chicot.
— Nej, sade Henrik, ni far ej illa här, monsieur, jag finner för godt, att ni förblir här.
— Sire! … stammade hertigen.
— Då konungen af Frankrike yttrat sin vilja, bör det vara er nog, sade konungen med högdragen blick, som fullbordade hertigens nederlag.
— Sade jag ej, mumlade Chicot, att jag i själfva verket är konung af Frankrike!
7.
Ett besök.
Dagen därpå, klockan nio, satt Bussy helt lugn och spisade frukost i sällskap med Remy.
— Hör Remy, sade plötsligt Bussy, tyckte du dig icke känna igen den där personen, som neddoppades i ett stort kar, då vi passerade gatan Coquillère?
— Jo, herr grefve, jag håller just på att i mitt minne leta efter hans namn.
— Du kände då igen honom?
— Nej, han var redan för blå.
— Jag borde ha hjälpt honom ur klämman, sade Bussy, men jag var sannerligen för mycket upptagen af mina egna angelägenheter.
— Men om ni ej kände igen honom, sade Remy, så är det åtminstone säkert, att han kände igen oss, som hade vår naturliga färg; också tyckte jag, att han ursinnigt stirrade på oss och hotande knöt näfven.
— Är du säker därpå, Remy?
— Ja.
— Dâ, sade Bussy, måste vi taga reda på, hvem det var; jag kan ej lämna en förolämpning ohämnad.
— Håll, håll! ropade Remy, som såg Bussy färdig att fatta eld; jag vet nu hvem det var. Jag hörde honom svärja.
