— Det tror jag nog; hvem skulle inte ha svurit vid ett sådant tillfälle!
— Ja, men han svor på tyska.
— Då är det Schomberg, och då, min käre Remy, kan du laga i ordning dina salvor, emedan det innan kort blir något hål att lappa ihop, antingen på hans skinn eller mitt.
— Ni måtte väl aldrig kunna vara så galen och låta döda er, nu, då ni är så lycklig! inföll Remy.
— Tvärtom, Remy, anar du ej, hur sällt det är att äfventyra sitt lif, just då man är lycklig? Jag kan försäkra dig, att jag adrig duellerat med god lust, då jag tappat stora summor på spel, eller kommit under fund med, att min älskarinna bedragit mig, eller då jag haft något att förebrå mig; men då mitt hjärta är rent och mitt samvete utan förebråelse, går jag djärf och glad till mötesplatsen: då är jag säker på min hand och läser i min motståndares ögon hans innersta tankar. I dag Remy, skulle jag slåss duktigt, tillade den unge mannen, i det han räckte sin hand åt doktorn; ty, tack vare dig, är jag nu den lyckligaste bland människor.
— Sakta, sakta! inföll Remy; ni måste emellertid vara god och afstå från det nöjet; ty en vacker dam af mina kanta har låtit mig svärja på, att jag skall bibehålla er frisk och sund, emedan hon påstår, att hon räddat ert lif, och att ni således ej kan förfoga öfver hvad ni är henne skyldig.
— Gode Remy! sade Bussy, och försjönk i denna ljufva tankedvala, som tillåter den förälskade att höra och se allt, hvad som säges och sker, liksom genom en slöja, hvilken förskönar både föremål och toner.
— Ni kallar mig god, sade Remy, emedan jag låtit er få återse fru de Monsoreau; men skall ni äfven kalla mig så, då ni är skild från henne? Olyckligtvis är den dagen nära för handen, i fall den ej redan inträffat.
— Hvad behagas? utropade Bussy häftigt. Skämta ej, herr Remy!
— Ack, herr grefve! Jag skämtar inte, svarade Remy; vet ni inte, att hon reser till Anjou?
— Remy, när skola vi resa?
— Ack, den frågan anade jag just och kan blott svara, att det måste ske så sent som möjligt.
