44
— Hvarför det?
— Jo, först och främst, emedan vi här i Paris ha den beskedliga hertigen af Anjou, som i går afton inlåtit sig i sådana saker, att han helt visst kommer att behöfva er, och vidare, emedan herr de Monsoreau ingenting misstänker beträffande er, men han skulle misstänka något, i fall ni försvunne från Paris på samma gång som hans hustru eller icke-hustru.
— Nå, hvad gör det mig, om han misstänker mig?
— Ja, men mig gör det mycket, nådig herre; ty jag har visserligen åtagit mig värjstyng, som erhållas i en ordentlig duell, så mycket mer som ni är ganska säker på er sak och ej får särdeles farliga stötar; men jag undanber mig att få att göra med dolkstyng, helst dem, som gifvas af i försåt liggande svartsjuka män.
— Men, min bäste vän, om det är mitt öde att bli dödad af herr de Monsoreau?
— Ja, och åtta dagar, en månad eller ett år därefter flyttar fru de Monsoreau till sin man, hvilken skall göra er arma själ ursinnig, då den uppifrån eller nedifrån ser detta, alldenstund den i brist på kropp ej kan hindra det.
— Du har rätt, Remy; jag vill lefva.
— Ja, men tro mig: det är icke nog med att bara lefva, utan ni bör söka att följa mitt råd, herr grefve, och ställa er in hos herr de Monsoreau, för ögonblicket är han grymt svartsjuk på hertigen af Anjou, hvilken, medan ni låg i feber, spatserade nedanför damens fönster såsom en äfventyrsälskande spanjor och igenkändes på sin följeslagare Aurilly. Närma er den svartsjuke mannen, fråga ej, hvart hans fru tagit vägen, hvilket också är öfverflödigt, då ni vet det, med ett ord: sök att vinna honom, och han skall öfverallt säga, att ni är den ende ädling, som äger Scipios dygder.
— Jag tror verkligen, att ditt råd är godt; nu, då jag icke mer är svartsjuk på björnen, vill jag tämja honom; det skall bli lustigt. Remy, bed mig nu om hvad du vill, och jag skall ge dig det, ty jag känner mig öfverjordiskt lycklig.
I detta ögonblick klappade någon på dörren.
— Hvem är det? frågade Bussy.
— Nådig herre, svarade den inträdande pagen, en adelsman önskar tala med er.
