60
som för att krossa ligisternas, hvilkas dofva mummel antydde missnöje, förvåning och fruktan.
Hertigen af Guise stod liksom tillintetgjord, och stora svettdroppar pärlade på hans panna; han utbyttte en blick med hertigen af Mayenne och kardinalen.
Kardinalen lämnade den grupp, af hvilken han omgafs och nalkades sin bror, till hvilken han hviskade:
— Frans, jag fruktar, att vi icke äro i säkerhet här. Låt oss skynda att taga afsked, ty folket har sina nycker, och den konung, som det i går afskydde, kan för några dar åtminstone bli dess afgud.
— Ja, sade Mayenne, låt oss aflägsna oss. Vänta vår bror här, så skall jag gå och förbereda vår reträtt.
Under tiden hade konungen undertecknat den akt, som på förhand var uppsatt af herr de Morvilliers, den ende hvilken utom änkedrottningen var invigd i hemligheten; med den glädtighet han så väl föstod att antaga, när han ville, räckte Henrik III sedan pennan åt hertigen af Guise, och i det han med fingret utpekade stället på papperet, sade han med stark näston:
— Underteckna då, min älskade kusin, just där nedanför mig, och sedan kommer hertigens af Mayenne tur.
Men hertigen af Mayenne var redan nere i trappan, och kardinalen hade kommit ut i andra rummet. Konungen märkte deras frånvaro och sade:
— Lämna då pennan åt vår öfverhofjägmästare.
Hertigen undertecknade, lämnade pennan åt grefve de Monsoreau och gjorde en rörelse för att aflägsna sig.
— Vänta litet, sade konungen.
Och under det den närvarande adeln och alla korporationernas äldste beredde sig att underteckna, dels nedanför konungens egen namnteckning, dels på vidhängande blad, till hvilka sedan de blad skulle läggas, på hvilka kvällen förut hvem som helst, hög och låg, frälse och ofrälse, haft rättighet att teckna sitt namn, sade konungen till hertigen af Guise:
— Min kusin, jag förmodar, det ni ämnat att till vår hufvudstads försvar bilda en stark armé af ligans förenade krafter. Denna armé är nu organiserad, och det på ett passande sätt, emedan parisarnes naturliga fältherre är konungen.
