— Visserligen, sire, svarade hertigen, utan att rätt veta hvad han sade.
— Men jag glömmer icke, fortfor konungen, att jag äfven har en annan armé, och att befälet öfver denna armé med rätta tillkommer rikets förnämsta krigare: således, medan jag kommenderar ligan, res ni, min kusin, och kommendera arméen.
— När skall jag resa, ers majestät? frågade hertigen.
— Genast, svarade konungen.
— Henrik! Henrik! ropade Chicot, hvilken af etiketten förbjöds att springa fram ochi hejda konungen midt i hans tal. Men som Henrik ej hade hört hvad Chicot sade, eller, om han också hört det, ej förstått hvad han menade, nalades Chicot bugande, med en stor penna i handen, banande sig väg ända fram till Henrik och hviskade:
— Tiger du då inte, ditt dumhufvud?
Men det var för sent, ty konungen hade redan till hertien af Guise öfverlämnat dess på förhand uppsatta och undertecknade fullmakt, och detta i trots af gascognarens åtbörder och grimaser. Hertigen af Guise mottog fullmakten och begaf sig bort … Kardinalen väntade på honom vid salsdörren, och Mayenne inväntade bägge vid Louvrens port. De stego alla tre till häst, och inom tio minuter voro de utom Paris.
De öfriga drogo sig så småningom tillbaka; somliga ropade: lefve konungen! andra: lefve ligan!
— Så har jag då, sade Henrik, löst det stora problemet.
— Ja, mumlade Chicot, du är just en präktig räknemästare.
— Utan tvifvel, svarade konungen, ty jag förmådde ju alla de där skälmarna att ropa olika och ändå ropa det samma.
— Ack, sire, sire, ropade favoriterna, som stojande trängdes omkring konungen, hvilken sublim idé ni haft!
— De tro nu, att det skall komma att regna pengar som manna, menade Chicot.
Henrik fördes i triumf till sina rum, men Chicot spelade rollen af forntidens anklagare, i det han förföljde sin herre med sin klagan. Denna Chicots envishet att påminna dagens afgud, det han var blott en dödlig människa, förvånade konungen till den grad, att han afskedade alla och förblef ensam med Chicot.
