76
fördömda favoriterna, som skickat mig denna stege; de räkna på, att jag skall fästa den vid balkongen, och när jag som bäst håller på att stiga ned, komma de in och skära af den; där ha vi snaran!
Efter en stunds ytterligare eftersinnande utropade han:
— Nej, det är icke möjligt; de kunna ej vara nog enfaldiga att tro, det jag skulle våga stiga ned utan att barrikadera dörren, och då detta väl är gjordt, böra de väl kunna begripa, att jag skulle få tid på mig att fly, innan de hunnit slå in den. Men hvem i all världen är denne vän, som så väl känner till skåpen i mina rum?
Plötsligt fick han en idé.
— Bussy utropade han.
Var det ej, enligt all sannolikhet, den försiktige, den sluge Bussy, den ende vän, på hvilken hertigen kunde räkna, var det ej Bussy, som hade sändt biljetten?
Prinsens tvekan ökades emellertid, ehuru allt förenade sig att öfvertyga honom, det Bussy skrifvit biljetten. Hertigen kände ej alla de skäl, denne ädling hade att hysa agg till honom, emedan han var okunnig om hans kärlek till Diana de Méridor. Dock anade han den, ty efter som hertigen själf blifvit förtjust i Diana, kunde han lätt förstå, huru svårt det var för Bussy att se denna unga, sköna kvinna, utan att älska henne; men icke dess mindre skingrades denna misstanke, och han fann det så naturligt, att den redlige Bussy ej kunde förmå sig att förblifva overksam, då han visste sin herre vara fången. Bussy hade ju dessutom kunnat låta förleda sig af det äfventyrliga i detta företag, och kanske ville han hämnas på hertigen genom att förskaffa honom friheten. Således var det helt visst Bussy, som skrifvit, Bussy, som väntade.
För att söka vidare upplysning gick hertigen fram till fönstret, och trots dimman, som uppsteg ur floden, varseblef han på stranden trenne större gestalter, som kunde taga för hästar, och tvenne andra smärre, hvilka kunde vara människor.
— Tvenne män, tänkte han; förmodligen Bussy och hans vän Remy.
Frans gick till dörren och tittade genom nyckelhålet: han såg tvenne af sina väktare sofva och de tvenne andra spela schack. Han släckte sitt ljus, öppnade fönstret och lutade sig öfver balkongen. Det bråddjup, hans blick då försökte
