mäta, ökades genom mörkret; förfärad ryggade han tillbaka. Men frihet och luft ha för en fånge ett så oemotståndligt behag, att Frans, då han vände sig inåt rummet, tyckte sig kväfvas, och denna känsla intog honom så, att han fattades af något, som liknade afsmak för lifvet och likgiltighet för döden. Den nedslagne fursten tog detta för mod, trodde sig böra begagna tillfället, fäste stegen vid balkongen och sökte sedan på bästa sätt barrikadera dörren. Han var öfvertygad, att man för att undanrödja denna barrikadering skulle behöfva goda tio minuter, d. v. s. mer tid, än han behöfde för att komma ned för stegen.
Han sökte därpå att upptäcka hästarna eller människogestalterna, men varseblef hvarken de ena eller de andra.
— Jag skulle hellre se, om ingen vore där, mumlade han; bättre att fly ensam än med en bepröfvad vän, och denne vän, som väntar mig, är ju alldeles okänd.
Mörkret hade tilltagit, och det åskväder, som hotat att utbrista, lät nu höra sitt mullrande. En blixt fårade ett ögonblick de svarta molnen, och prinsen tyckte sig vid dess flyktiga sken urskilja de gestalter, han nyss förgäfves sökt vid vallgrafven.
En häst gnäggade; således intet tvifvel mer, att han ju var väntad.
Hertigen ryckte på stegen för att öfvertyga sig om, att den var säkert fäst; därefter klef han öfver gallret och satte foten på första steget.
Omöjligt vore att beskrifva den förfärliga ångest, som i detta ögonblick fattade fången, då han hade att välja mellan den bräckliga silkesstegen och sin brors grymma hotelser. Men knappt hade han satt foten på första steget, förrän det föreföll honom, som om stegen, i stället för att efter hans förväntan hänga slak, tvärtom kändes stadig, och han tyckte, att han kunde sätta foten på nästa steg, utan att den gungade.
Var det en vän eller en fiende, som höll stegens nedersta ända; var det en öppen famn eller beväpnade armar, som väntade honom vid sista steget?
En oöfvervinnelig fruktan bemäktigade sig Frans; han höll sig ännu med vänstra handen fast i balkongen och gjorde en rörelse för att stiga tillbaka.
Det såg ut, som hade den hemlighetsfulle person, hvilken väntade prinsen vid foten af muren, anat, hvad som
